Med ungefär två månader kvar på mitt alldeles egna Eko-Hisingen 2018 kan jag nu konstatera att jag inte nådde fram till ett delmål som var att få se 50 dagsfjärilsarter (inklusive dagsvärmare) under året på Hisingen. Slutresultatet blev 44 arter, vilket jag trots allt är oerhört nöjd med.

När det gäller det andra delmålet att se eller höra 200 fågelarter så finns det goda chanser att nå dit innan nyårsklockorna ringer. Hittills har jag bokfört 183 arter.

Oktober gör bokslut. Talltitorna är alltjämt kvar på Skeppstadsholmen, vilken lycka att ha den karismatiska mesen alldeles runt hörnet.

https://christerfalt.com/2018/01/02/hisingen-jakten-2018/

Talltita, Skeppstadsholmen den 28 oktober 2018.

Gamla Hisingen hostade i den bistra nordvinden som skällde som en raggig hund. En ärtsångare, måhända av sydostligt ursprung, plockade småkryp vid Skeppstadsholmen. Några talltitor letade också mat på holmen.

Höstens första snöflingor virvlade bort i baklängesvolter innan de ens hunnit nå marken. Talgoxen traskade till fots på våt asfalt. Frost väntas i natt.

Karholmsdammen, Torslandaviken.

Ärtsångare vid Skeppstadsholmen.

Talgoxe.

Frosten har än så länge inte passerat genom Hisingen och försilvrat landskapet. Pråliga rimfrostdagar i oktober, eller november för den delen, blir det nog ingenting av så länge solen glöder som vore det högsommar. Ändå prasslar löven gula på marken.

Det har varit en solig och behaglig helg med en viljestark och lite väl efterhängsen sydlig vind. Nåja, både solen och vinden hade jag i ryggen när jag satte mig på cykeln under eftermiddagen. Åtminstone en liten stund sen hade jag dem i nyllet. Fräknarna på mitt ansikte fick jobba hårt för att inte blåsa bort.

Blåsa bort gör knappast vindkraftverket Big Glenn på Risholmsudden i Torslandaviken. Som en strandad urtidsval låg Glenn på marken, nedmonterad och inom kort bortforslad för alltid. Glenns obarmhärtiga öde angår ju knappast berglärkorna, 15 stycken till antalet, som jag hittade igår på udden. Enligt Artportalen är det en historisk tangering av det högsta antalet berglärkor, sedda vid samma tillfälle, som skådats inom Göteborgsområdet. Idag, när jag besökte udden under eftermiddagen, var det dock endast 6 individer kvar i området. Tidigare, under morgontimmarna, hade andra skådare sett 14 stycken. Förhoppningsvis blir några berglärkor kvar och övervintrar i viken som de har gjort under ett antal år tillbaka.

Big Glenn i bakgrunden, den 13 oktober 2018.

Åtminstone 14 av de 15 berglärkorna ville förevigas tillsammans på bild den 13 oktober 2018.

En av de 6 berglärkorna som var kvar idag, under eftermiddagen, den 14 oktober 2018.

Sol och kallt på morgonen, nära frost. Fram på förmiddagen och resten av dagen värmde solen behagligt och skönt, ja Birgittadagen är sannerligen pålitlig när det gäller vackert väder.

Planterade rosor och lyssnade på samma gång på diverse lockläten av olika slag som letade sig ut från buskar och snår i trädgården. En gransångare där, en svarthätta där, en kungsfågel där, en bofink där, en rödhake där, en skata och en pilfink där. Jomenvisst en bergfink också, kanske två, tja fem eller så i syrenhäckens grennystan.

Framemot eftermiddagen blev det en grillstund hos några goda vänner här i byn. Under tiden som grillelden sprakade och flammade intensivt samtalade vi om vilken fantastiskt ljuvlig Brittsommardag vi fått oss till skänks. Då, alldeles nära från där vi stod, hörde jag plötsligt en tajgasångare locka från ett buskage intill en högrest tall. Varje höst går man och ivrigt längtar efter tajgasångaren – den ryska gästen – skall korsa ens väg. Den ryska gästen, som vore det en boktitel av Dostojevskij eller Tolstoj. Naturligtvis i skimrande gröngult omslag.

Tajgasångare, Sandvik den 7 oktober 2018.

Fyndplatsen, närmare bestämt vid tallen i höger bildkant. I bakgrunden kan man bland annat se Sandvik, Skeppstadsholmen, Torslandaviken och delar av Göteborgs stad.

Vindstilla och ungefär 10 plusgrader. Den lilla gärdsmygen, ”jordsmulan”, satt väl synlig i toppen av päronträdet och sjöng högstämt i det dämpade kallgråblå gryningsljuset när jag cyklade iväg till Torslandaviken.

Vid Skeppstadholmens sydöstra udde höll fem svartmesar till. Efter en stund gick cykelfärden vidare och jag träffade på en ringtrast, en och annan forsärla, två mindre hackspettar, en ladusvala, ett 15-tal gransångare och ett 10-tal skäggmesar i viken. Och mycket annat förstås. Stannade också och tittade en stund på en årsunge tretåig mås som hade uppehållit sig vid Södskärsdammen under några dagar. Tretåig mås är nätt och jämnt en årlig gäst i Torslandaviken. Historiskt har det vid några tillfällen, framförallt vid västliga stormar, setts ett större antal i viken. Annars är det företrädesvis enstaka individer som ses.

Enligt Artdatabanken ägde den första häckningen av tretåig mås i Sverige rum 1967 på ön Nidingen i norra Halland. Generellt har tretåig mås gått tillbaka kraftigt i Atlanten. I Storbritannien har mer än en tredjedel försvunnit och i vårt grannland Norge har populationen halverats, ja på vissa lokaler med uppemot 90%. En orsak till den låga häckningsframgången under 2000-talet är det omfattande industrifisket av tobis, skriver Artdatabanken.

Tretåig mås befinner sig inom rödlistekategorin EN, stark hotad.

En årsunge (1k) tretåig mås omgiven av storskarvar.

Tretåig mås i förgrunden och gråhäger i bakgrunden.

Till en början växlande molnighet och någotsånär vindstilla. Men ganska snabbt förändrades vädret till en ljusblå himmel och en givmild höstsol klev fram mellan de flyttbara molndekorationerna. Emellanåt for en råkall och litet byig nordvästlig vind genom landskapet.

Cyklade till Skeppstadsholmen. Löven började så smått blossa i guld och karmosinrött. Plötsligt mitt i färden hörde jag ett välbekant lockläte – talltita! Ojdå och till råga på allt 4 stycken som höll till vid holmens sydöstra udde.

Det är faktiskt första gången jag träffar på den småknubbiga, karismatiska och dimgråsvartvita talltitan i Torslandaviken, ja den är en märkvärdig sällsynthet som endast har påträffats 6 gånger tidigare i viken enligt Artportalen. Mitt fynd kan alltså nu bokföras som nummer 7.

Talltitan gillar sammanhängande barrskog men även lövblandad barrskog. Att det finns tillgång till murkna och litet bräckliga trädstubbar är också viktigt eftersom talltitan på egen hand hackar ut sitt bohål. Olyckligtvis har talltitan minskat med 25-75% de senaste 30 åren enligt Artdatabanken.

Skeppstadsholmens sydöstra udde.

Talltita, Skeppstadsholmen den 3 oktober 2018.

Ljusgrå himmel. Forsande oktoberregn. En rödhake i trädgården och tre steglitsor på kardborren nere vid cykelskjulet. Ja, Hisingen har litet färg idag, annars outhärdligt grå och tyngande blöt som en utsliten och orkeslös skurtrasa. Vinden höll jag så när på att förbise, den är förstås sydvästlig, hurtfrisk som alltid.

Vart tog då september vägen? Likt solglitter på ett stormigt hav upplöstes månaden på ett enda ögonblick. Tänk om månaderna och tiden inte betydde någonting alls? För Amondawafolket i Amazonas regnskogar finns inte ord som september och oktober, mars eller juni för den delen. Inte heller namn på veckodagar, år eller vad klockan är. Amondawafolket lever i nuet.

Igår stötte jag ihop med ett gäng svartmesar och stjärtmesar, de förra här hemma i byn, de senare i Torslandaviken. Inte en enda gång i deras sällskap tittade jag på klockan innan mesarna upplöstes i ett fridfullt och vackert eftermiddagsglitter.

Stjärtmes.

Svartmes.