Ljusgrå himmel. Forsande oktoberregn. En rödhake i trädgården och tre steglitsor på kardborren nere vid cykelskjulet. Ja, Hisingen har litet färg idag, annars outhärdligt grå och tyngande blöt som en utsliten och orkeslös skurtrasa. Vinden höll jag så när på att förbise, den är förstås sydvästlig, hurtfrisk som alltid.

Vart tog då september vägen? Likt solglitter på ett stormigt hav upplöstes månaden på ett enda ögonblick. Tänk om månaderna och tiden inte betydde någonting alls? För Amondawafolket i Amazonas regnskogar finns inte ord som september och oktober, mars eller juni för den delen. Inte heller namn på veckodagar, år eller vad klockan är. Amondawafolket lever i nuet.

Igår stötte jag ihop med ett gäng svartmesar och stjärtmesar, de förra här hemma i byn, de senare i Torslandaviken. Inte en enda gång i deras sällskap tittade jag på klockan innan mesarna upplöstes i ett fridfullt och vackert eftermiddagsglitter.

Stjärtmes.

Svartmes.