Hisingen hade krupit ned under ett grått täcke idag. Under några minuter gjorde emellertid en honungsgul sol ett tafatt försök att lyfta på täcket. Trots den gråa och ljusfattiga dagen kvittrade vår alldeles egna rödhake i trädgården. För mig finns det ingen som har skrivit vackrare rader om rödhaken än Gunnar Brusewitz.

”Rödhakesången ljuder som ett mirakel ur skogsdjup och nattmörker. Inledningstonerna är sköra som nattisen mellan tuvorna i kärret, ibland så tunna att de nästan blir omöjliga att helt uppfatta för människoörat. Sedan kommer mjukt fallande drillar i silverpipa blandat med cittrasträngar, vilket snabbt mynnar ut i ett vekt kvintillerande som får sången att sjunka tillbaka in i barrdunklet”.

Ur Fåglalåt (1987).

I gryningen promenerade jag till Torslandaviken. Det var närapå vindstilla och 6 grader varmt. Vid Risholmsudden sjöng några berglärkor och likt rödhaken är vissa av berglärkans sångtoner också tunna som en nattis. En smålom fiskade ljudlöst och mjukt vid udden, några gråsiskor hade bråttom.

På mudderdammen höll bland annat cirka 75 bofinkar och några bergfinkar till. Vid Flatholmen och Rörskär tog jag mig fram genom svårgenomträngliga buskar och hoptrasslade träddungar i förhoppning om att finna en uggla av något slag. Så småningom nådde jag fram till Södskärsdammen och då ägde en gnutta novembermagi rum när jag plötsligt hörde och såg en bergtajgasångare! Det är 1a fyndet i Göteborg och i Västergötland samt blott historiskt 5e fyndet på Västkusten. Skådare från lite varstans strömmade till och en handfull fick se och höra den innan den försvann. Men den återupptäcktes och sågs från och till under dagen.

Som om detta inte var tillräckligt fantastiskt upptäckte jag tillsammans med en annan skådare en större piplärka som hade den goda smaken att flyga och locka ljudligt över oss och ett 15-tal andra skådare som var på plats och letade efter bergtajgasångaren. Fyndet av piplärkan var historiskt det 5e i viken.

Bergtajgasångare och större piplärka, två novembermirakel ända bortifrån Asien.

Bergtajgasångare, Rörskär, Torslandaviken den 17 november 2018.

Det blir mörkare för var dag. Löven på träden och på marken ger visserligen ifrån sig ljus, men tittar man noga efter har de börjat mista sin färg och sin skimrande höstglans. Himlavalvet över Hisingen är däremot hopplöst grått, ja tillvaron här på ön har den senaste tiden varit ett liv i ett oföränderligt skymningslandskap.

Likväl finns det ljusglimtar i mörkret. Som häromdagen när jag upptäckte fyra stycken större korsnäbbar som klängde omkring som papegojor i grannens trädgårdstallar. Då och då knipsade de av varsin tallkotte och tömde dem på frön. Därefter släppte de kottarna lite nonchalant, men innan de dunsat i marken, hade nya kottar mött ett omilt öde i en sylvass saxnäbb. Sådär pågick det, en timme ungefär, innan korsnäbbarna flög ivrigt lockande iväg och försvann. De sällsynta gästerna och deras fridsamma besök lyste sannerligen upp den gråa novemberdagen.

Satt en kort stund i en tall på berget innan de återvände ned till tallarna i grannens trädgård. I bakgrunden ser man Skeppstadsholmen.

Koltrastarna skattar kvicknäbbat de fåtal äpplen som ligger kvar i gräsmattan. Promenerar till Skeppstadsholmen. Havet viskar litet sömnigt mot strandklipporna. Grå och ödslig är horisontlinjen, färger och konturer suddas ut. Tystnaden är kompakt förutom kungsfåglarnas tissel-tassel. Solvarvet vrider sig och ingenting är sig likt i november.

Skeppstadsholmens sydöstra udde. Krossholmen i bakgrunden.