Gröngölingens rop från toppen av ett träd är ett efterlängtat vårtecken. Under denna soliga och iskalla vinterfredag ropade den gröngula fågeln från gryning till skymning.

Landskapet lugnt och fridsamt. Inte en vindpust. Promenerade någon mil i Torslandaviken och tänkte på tallbit. Under de snart två decennier som jag bott i Göteborgsområdet har jag bara sett tallbit en gång tidigare här. ”Granblomsrött och varglavgult”, så beskriver Gunnar Brusewitz de storvuxna och vackra tajgafåglarnas färg i boken Solvarvets tecken (1983).

De 19 berglärkorna uppehöll sig som vanligt på golfbanan. En 1k duvhök jagade kråkor. Tunn nattis i viken. Salskrakar, knölsvanar sothöns och snatteränder guppade som granna flöten. Årshjulet går mot sitt slut.

Duvhök 1k (årsunge).

Berglärkor (19 stycken) och en golfare med okänt handicap.

Salskrake, en hanne och en knölsvan.

Salskrakar (5 hannar och 3 honfärgade).