Blåmesen är ingen fågel. Författaren Bengt Anderberg skriver:

”Allt de gör är kvickt, kort, tvärt, som små ljuslågor som flämtar häftigt för vinddrag från alla håll. Man blir häpen när man ser i böckerna att en blåmes kan bli elva år! Vilken svindlande summa av ögonblick, reaktioner och sinnesrörelser, en oändlig knyckig serie av sensationer, en gammaldags journalfilm i rasande tempo, varje sekund livsfarlig, avgörande, ödesdiger, ofattbar, omöjlig”.

Blåmesen är ingen fågel. Blåmesen är en svindlande summa av ögonblick.

Blåmes, Torslandaviken den 26 januari 2020.

Solen går bakom moln. Havet ryter och himlen grälar grått. En ejderhona tar sig ensam fram över vågorna. Mitt i allt det mörka och gråsjuka lyser den torvmossebruna ejdern som en hoppfull gestalt i en värld som är alltför snar till vrede och konflikter.

Ejdern, alldeles vanlig, alldeles välbekant och alldeles fantastisk, det gäller bara att lägga märke till det.

Risholmsudden, Torslandaviken, den 18 januari 2020.

Hundväder fram till lunch. Då vände vädret. Himlen klarnade och jag gick till Göteborgs fiskhamn. Vid fiskhamnen stod en vittrut på ett tak och glodde. Vad annars. Sen gick jag tillbaks. Pedagoger har korta luncher i detta avlånga land som vintern har glömt bort.

Vittrut (2k), Göteborgs fiskhamn den 14 januari 2020.

Det är söndag i Björlanda socken. Himlen är blå och jag har stannat och klivit av cykeln för att det står en häst mitt på vägen.

Mitt på vägen står en häst. Det är en vacker häst. Ögonen är mörka och då och då rycker det i hästens ögon på samma sätt som när det rycker i nosen på en katt när den undersöker en doft. Vid hästen står en kvinna klädd i jeans och en gul jacka med svarta knappar.

Himlen är blå och jag har återigen stannat och klivit av cykeln för det står en vittrut mitt på en strand vid Kallheds näsa som ligger strax intill Nolviks by. Vid truten ligger två vita knölsvanar med orangeröda näbbar på vattnet.

Den sällsynta truten upptäcktes dagen före. En regnig och gråblåsig lördag som ryckte och slet i takpannor och trädkronor. Det var en vacker lördag.

Kallheds näsa, Nolviks kile, den 12 januari 2020.

Grågåsholmen, Nolviks kile, den 12 januari 2020.

Vittrut (2k), Kallheds näsa, Nolviks kile, den 12 januari 2020.

Vittrut (2k), Nolviks kile, den 12 januari 2020.

Vittrut (2k) flyger här över Nolviks kile, den 12 januari 2020.

Vassarna vid Karholmsdammens vadarstrand i Torslandaviken tas ännu en gång bort med hjälp av maskiner av olika slag.

Solen sken inte på arbetarna på trettondag jul. Det borde den gjort. Förtjänt av litet solsken är alla naturvårdande insatser, i synnerhet på en röd dag.

Karholmsdammen, Torslandaviken, den 6 januari 2020.

Tänker på skatan. Att skada en skata och hennes bo är att ta lyckan från hem och gård. Så har man trott. Tror man så i dag? Har vi kvar den gamla trosuppfattningen som handlar om förtröstan om att vilda djur utgör en praktisk viktig och betydelsefull mening i vår tillvaro?

Grön vinter lämnar inga spår i landskapet. Vart haren har sin gång i snöfri skog äger kanske ingen visshet om längre.

Färdas snabbt genom spårlös terräng. Stannar andfådd och tittar på backsvalehögen som tornar upp sig likt Uluru mitt i Torslandavikens hjärta. Vid dess fot har man i dag och på årets första dag upptäckt en björnmossefärgad fågel med tussilagokalott, en brandkronad kungsfågel.

Brandkronad kungsfågel, Torslandaviken, den 5 januari 2020.

Backsvalehögen, ”Uluru”, i bakgrunden till höger, Torslandaviken, den 5 januari 2020.

Hela morgonen härjar koltrastarna kring huset. När gräsmattan och rabatterna är grundligt genomsökta efter mat kastar de sig över syrenhäcken in till grannens trädgård och fortsätter sitt sökande.

Först på förmiddagen promenerar jag till Torslandaviken. Vid Gamla flygfältet står lastbilar uppställda på rad. Den hårda nordvästvinden tjuter mot plåt och gummidäck.

Vad hindrar mig att sätta potatis och anlägga krusbärsodlingar på det Gamla flygfältet? Kan man parkera en lastbil var man än behagar, så kan man väl bruka jorden var man också behagar? Blomsterlandet ligger ju nära. Ungefär tre lastbilssläp bort.

Gamla flygfältet, Torslandaviken, den 4 januari 2020.

Gamla flygfältet, Torslandaviken, den 4 januari 2020.

Det är något egendomligt med Torslandaviken. Det vimlar inte kors och tvärs av gamla stigar man kan följa. Nej, det är framförallt breda grus och asfaltsvägar som ger rum åt lastbilar, grävmaskiner, bussar och vanliga personbilar förstås.

Vad är ett landskap utan ett levande ådernät av mänskliga stigar som förbinder och sammanfogar förflutenhetens landskap med den närvarande stunden?

Risholmsudden, Torslandaviken den 3 januari 2020.

På det nya året och på det nya decenniets andra dag cyklar jag norrut längs Kongahällavägen. Det är ingen turistattraktiv väg som då och då slingrar och kröker sig tvärt under en blyertsgrå januarihimmel. Inte heller omges vägen av ett urgammalt kulturlandskap med minnen från svunna tider som förlorat sig in i sagornas och äventyrens dimmoln.

Nej, det är bensinstationer på rad, hafsiga och glesa skogsdungar utslängda mellan konstfullt broderade system av bostäder, skolor, lagerlokaler, industriföretag, pizzerior, och mataffärer. Såhär på förmiddagen är vägen dessutom hårt trafikerad av jäktande motorfordon som har ont om tid. När man färdas jämsides med fordon som har ont om tid blir man nästan vyssjad till sömns av cykelns ålderdomliga rytm och behagliga ljud.

Strax efter Torslanda kyrka, svänger jag in på Vårbäcksvägen, och får direkt syn på några tallbitar som sitter i ett oxelträd som står vid sidan av vägen. Oxelträdet är ett vackert träd med sin runda och tät förgrenade krona. På hösten och vintern tycker många fågelarter om trädets orangeröda bär. Det gör också tallbiten.

Efter en stund fortsätter jag färden. Vinden är tidvis frisk, men på småvägar, mellan husen finner jag lä. En lejonfärgad katt springer över gatan. För ett ögonblick, på mycket långt avstånd, men ändå förunderligt nära, tycker jag mig höra kor som råmar och mjölkhinkar som skramlar på botten av en mycket gammal dragkärra.

Tallbit, Vårbäcksvägen, Torslanda, den 2 januari 2020.

Utsikt vid Gamla flygledartornet i Amhult. I bakgrunden Torslandaviken och Arendals industriområde, den 2 januari 2020.