På det nya året och på det nya decenniets andra dag cyklar jag norrut längs Kongahällavägen. Det är ingen turistattraktiv väg som då och då slingrar och kröker sig tvärt under en blyertsgrå januarihimmel. Inte heller omges vägen av ett urgammalt kulturlandskap med minnen från svunna tider som förlorat sig in i sagornas och äventyrens dimmoln.

Nej, det är bensinstationer på rad, hafsiga och glesa skogsdungar utslängda mellan konstfullt broderade system av bostäder, skolor, lagerlokaler, industriföretag, pizzerior, och mataffärer. Såhär på förmiddagen är vägen dessutom hårt trafikerad av jäktande motorfordon som har ont om tid. När man färdas jämsides med fordon som har ont om tid blir man nästan vyssjad till sömns av cykelns ålderdomliga rytm och behagliga ljud.

Strax efter Torslanda kyrka, svänger jag in på Vårbäcksvägen, och får direkt syn på några tallbitar som sitter i ett oxelträd som står vid sidan av vägen. Oxelträdet är ett vackert träd med sin runda och tät förgrenade krona. På hösten och vintern tycker många fågelarter om trädets orangeröda bär. Det gör också tallbiten.

Efter en stund fortsätter jag färden. Vinden är tidvis frisk, men på småvägar, mellan husen finner jag lä. En lejonfärgad katt springer över gatan. För ett ögonblick, på mycket långt avstånd, men ändå förunderligt nära, tycker jag mig höra kor som råmar och mjölkhinkar som skramlar på botten av en mycket gammal dragkärra.

Tallbit, Vårbäcksvägen, Torslanda, den 2 januari 2020.

Utsikt vid Gamla flygledartornet i Amhult. I bakgrunden Torslandaviken och Arendals industriområde, den 2 januari 2020.