Det är något egendomligt med Torslandaviken. Det vimlar inte kors och tvärs av gamla stigar man kan följa. Nej, det är framförallt breda grus och asfaltsvägar som ger rum åt lastbilar, grävmaskiner, bussar och vanliga personbilar förstås.

Vad är ett landskap utan ett levande ådernät av mänskliga stigar som förbinder och sammanfogar förflutenhetens landskap med den närvarande stunden?

Risholmsudden, Torslandaviken den 3 januari 2020.