Risholmsudden är en konstig plats. Skapad av sprängsten och betong och havet omsluter nästan helt. Containrar i varierande färger kantar tillfartsvägen.

Eftermiddagshimlen är grå, ljusnar i blått när jag når fram till udden. Det blåser friskt och det är söndag och det är februari och det borde ligga snö på marken. Snö till vårdagjämningen. Det gjorde det förr.

Ett containerfartyg far förbi. Tar sikte på Göteborgs hjärta. Fartyget är världens största containerfartyg och är 400 meter långt och 60 meter bred och 75 meter hög. Om man staplar containrarna som är lastade ombord på varandra så når man stratosfären som börjar ungefär vid 10 kilometers höjd.

Det är söndag och det blåser friskt och världens största fartyg har tagit sikte på Göteborgs hjärta. Årets första större strandpipare har däremot tagit sikte på ett bultande människohjärta som börjar ungefär 130 centimeter över havet.

Större strandpipare, Risholmsudden, Torslandaviken den 23 februari 2020.

Större strandpipare och i bakgrunden Nya Älvsborgs fästning och världens största containerfartyg, Risholmsudden, Torslandaviken den 23 februari 2020.

Världens största containerfartyg, Risholmsudden, Torslandaviken den 23 februari 2020.

Vårvärme från söder. Höstvindar från väster. Och en ovälkommen hagelskur från norr. Bestämde mig för att gå österut. Då ringde telefonen och jag fick veta att min granne hittat en fågel som låg på cykelvägen vid Lyse. Så jag vände tvärt och gick mot vinden. En stund senare mötte jag en sjöorres blick, hemlighetsfull som en mörk skogssjö.

Lyckades fånga in sjöorren, en hane, närmare bestämt. Mot mitt bröst låg den rofyllt och tryggt medan vi begav oss hem till Sandvik och släppte den vid badplatsen.

Österut i Torslandaviken sjöng årets första sånglärka.

Sjöorre, en hane, Lyse den 22 februari 2020.

Sjöorre, Sandviks badplats den 22 februari 2020.

Sjöorre, Lyse den 22 februari 2020.

Hårda vindbyar. Grå himmel. Den meteorologiska våren har nu anlänt till Hisingen. Någon vinter blev det aldrig.

Vinterhämplingarna far fram över mudderdammen. Ytterligare regn och blåst att vänta i morgon. Tussilagon blommar.

Gateskär, Torslandaviken den 21 februari 2020.

Vinterhämplingar, Gateskär den 21 februari 2020.

Vinterhämpling, Gateskär, Torslandaviken den 21 februari 2020.

Ligger på magen och tänker på drottning Kristina. Det blåser halv storm och regnet öser ner. Sakta tränger vätan igenom kläder och skor. Något krångel med halv storm och väta förefaller inte knölsvanarna ha som guppar upp och ned på vågorna framför mig.

Tänker på drottning Kristina som en gång i tiden instiftade en lag att tjuvskytte på knölsvan och sångsvan bestraffades med döden. Hur många arma människosjälar har fått sätta livet till för olovligt hädangångna svanar?

Kanske ingen fick plikta med livet. Man gjorde som Kristina befallde. Däremot har ingen anbefallt mig att ligga på magen i halv storm och titta på knölsvanar. Tvärtom borde någon berätta att man inte blir en sann och duglig äventyrare bara för att man ligger på magen och tänker på drottning Kristina.

Knölsvanar, Torslandaviken den 16 februari 2020.

Har funderat. Det är en god syssla när man bor på Hisingen. Här regnar det mest. Och det kan man fundera på. Man kan också fundera på när det regnar varför det regnar och varför fågelskådning väcker så starka känslor.

Först en omväg med en fråga – Vad gör livet värt att leva? Stor fråga att fundera på. I högsta grad kan vi bara själva svara på vad som gör livet värt att leva. Och vad som är ett bra liv och i vilken grad det livet är värt att leva. Vad som är bra för var och en av oss och vad som har ett egenvärde för var och en av oss kan vi också i högsta grad svara på själva. Har vi då redan hamnat i en återvändsgränd? På sätt och vis ja, på sätt och vis nej.

Använder mig själv som exempel. I mitt liv skänker mina barn den största livsmeningen och livskvalitén. Mina barn gör livet värt att leva. Men ibland blir inte mitt eget personliga liv bättre i samvaron med mina barn. Det finns stunder när konflikter kring barnens bruk av datorspel och bruk av mobiltelefon inte främjar min personliga livsmening och livskvalité. Det finns alltså stunder i samvaron med det allra mest meningsfulla där tjat och gnat blir en del av det ändlöst meningslösa.

Vad är det då som gör livet värt att leva? Att undvika konflikter svarar inte på frågan. Att stundtals uppleva meningslöshet i samvaron med det mest meningsfulla svarar inte heller på frågan. Vad är då svaret? Att de flesta av oss ser livet som allra mest meningsfullt och värt att leva när vi känner oss motiverade att utföra sysslor och handlingar som är inriktade mot värdefulla mål? Att den typen av värdefulla mål dessutom ger oss möjligheter att utveckla oss själva?

Är svaret på vad som gör livet meningsfullt när vi samarbetar med andra människor? Upplever vi en alldeles särskild livsmening och livskvalité när vi i samverkan med andra människor också utför handlingar som ligger utanför oss själva och som vi tillsammans uppfattar som ett gott ändamål? En god sak? Ett gott syfte?

Har funderat. Och det har regnat. Och det kommer fortsätta regna. Men vad hände med frågan varför fågelskådning väcker så starka känslor? Har funderat på det och funderar på om vi inte först borde ta reda på hur upplevelsen av meningsfullhet och livskvalité är fördelad mellan de olika grupperna av fågelskådare? Finns det någon avgörande skillnad på meningsfullhet och livskvalitet mellan ringmärkare och sträckskådare? Mellan bilkryssare och ekoskådare? Mellan holkbyggare och inventerare? Mellan nybörjare och professionella? Mellan fågelfotografer och fågelillustratörer? Och så vidare.

Har funderat. Det är ju en given faktor, hur vi än vrider och vänder på meningen med vädret, att det kommer fortsätta regna på Hisingen.

Efter regn kommer solsken. Sandvik, Hisingen, den 30 januari 2020.

Vissa fåglar gillar stora utrymmen. Andra gillar det motsatta. En som gillar det motsatta är den svarthakade buskskvättan som håller till på Hisingen vid Torslanda golfbana sen den 15 november 2019.

Tusentals personbilar, lastbilar och bussar färdas varje dag, blott några meter, från det lilla oansenliga området som skvättan befinner sig på. Bredvid det oansenliga området finns också en annan väg, en kort vägförbindelse, som används av golfspelare, fågelskådare, cyklister, mopedister och motionärer av olika slag. Tidvis fungerar förbindelsen också som en trafikövningsplats samt passage för lösspringande hundar.

Detta lilla oansenliga område, som mestadels består av gräs samt några ditforslade högar av klena trädstammar, yviga grenar och trassligt sly, skänker en omåttlig glädje och praktisk nytta, ja till och med litet trygghet och kanske litet tröst. Det är tvivelsutan en brokig och virrvarrig plats med närgånget buller och ståhej.

Nu för tiden tar vi för givet att teknik och storstadsmässiga vanor också formar och sätter prägel på naturen och landskapet. Vi spränger enkelt bort berg, vi hugger okomplicerat ner skogar och skövlar, utan några som helst svårigheter, ängsmarker för att dra fram vägar, vi dränerar sjöar och träsk och bygger där i rasande takt nya fabriks- och bostadsområden.

Så har vi, förvisso under vissa historiska vedermödor, så att säga i förbifarten, format och deklarerat hur ett modernt och ändamålsenligt stycke natur kan se ut. Förmodligen är det också så, i takt med tiden, att våra estetiska och själsliga erfarenheter med och i naturen och vår syn på naturen har förändrats i grunden.

Kanske är ett oansenligt litet område på Hisingen, som ligger vid en hårt trafikerad väg, en viktig påminnelse om vad vi skall ha naturen till och på vilket sätt den har och alltid kommer förändras.

Utsikt över bland annat Torslanda golfbana, Amhult och Torslandaviken, den 4 januari 2020.

Miljarder ton av ljus föll över Hisingen. Behagligt som aprilväder. Fågellivet hemma i Sandvik är mestadels grönfink och talgoxe. Och blåmes förstås.

Miljarder ton av ljus försvann i Torslandaviken. Regnskurarna drog in som pilsnabba vinthundar från havet och vattnet i gyttjepölarna steg i en hast. Berglärkorna och vinterhämplingarna hukade och skyndade jäktat inuti strandastrarnas trasselgömmor vid Gateskär.

Sjuttionio dagar, ja så länge har den svarthakade buskskvättan varit vid Torslanda golfbana. Behagligt som Real Club Valderrama i Andalusien.

Gateskär, Torslandaviken, den 1 februari 2020.

Svarthakad buskskvätta, Torslanda golfbana, den 1 februari 2020.

Centralt i bilden, strax framför, något till vänster, om lastbilen som färdas mot oss på Öckeröleden, är det lilla inklämda området som den svarthakade buskskvättan håller till sen 79 dagar tillbaka.

Berglärka, Gateskär, Torslandaviken den 1 februari 2020.