Allt är vädrets fel. Som att inte hitta en bergand i Torslandaviken. Allt är inte vädrets fel. Som att stå vid en mudderdamm på Hisingen och glo på havet när någon vänligt ropar svärta. November har alltså svärta. På intet vis någon bergand.

Allt är inte vädrets fel. Som att kursen Höstens fåglar i Torslandaviken återigen träffades denna blåsiga och gråkulna söndag. Det var nästsista gången. I december skiljs våra vägar. Vi tog oss runt viken och vi nedkallade vädrets lycksaliga makter över all världens bergänder. Men november hade ju ingen bergand. Bara svärta. Tre stycken. Hur mycket svärta tål en människa? För att inte tala om en himla massa snatteränder, bläsänder och sothöns samt några berglärkor, en duvhök och en och annan gråsiska. Och två tofsvipor förstås.

När kursdagen var slut cyklade jag ensam till Torslanda golfbana. Spanade efter bläsgåsen som upptäcktes under gårdagen. Den var kvar, vid utslagsplats 10. Och just när jag klev på cykeln för färden hem fick jag syn på en mås. Jomen visst var det en svarthuvad mås i första vinterdräkt. Allt är inte vädrets fel. Om all världens bergänder också hade vett att förstå det.