Cykeln och jag står under ett träd. Det regnar och trafiken brusar. En kråka singlar förbi. Några förfallna lador, krokiga tallar och raka björkar syns inte till. Krokiga tallar och raka björkar finns inte i Torslandaviken. Knappast lador som förfallit. Vingliga byggnader för hö tillhör förflutenhetens landskap.

Jag och cykeln står under ett träd. Trafiken brusar och det regnar. Har läst någonstans att glädje kan bero på att något har tagit sig in i kroppen. Man lider så att säga överskott på nåt ämne. Det är inte bevisat. Men kanske är det en god idé att stå under ett träd tillsammans med en cykel och upptäcka att man är lycklig. Att vintermörkret inte tär på en.

Vid lunchtid ringde telefonen. En vän berättade att han träffat på en brunsångare i Torslandaviken. Det är inte bevisat. Men kanske är det en god idé att dela en upplevelse tillsammans och tillsammans är det ämne som tar sig in i kroppen och man upptäcker att då är man som allra lyckligast. Det kan inget jävla vintermörker på Hisingen rå på.

Brunsångare, Gamla flygfältet, Torslandaviken den 18 december 2020. När vi lämnade den ovanliga fågeln befann den sig i det stora mörka buskaget på bilden.