Väderstreck är bra att kunna. Man bör kunna ta ut en kompassriktning, sa alltid min gamla gymnastiklärare på högstadiet. På den tiden var all kroppsaktivitet, med eller utan boll, en slags orientering i livet. Så var det förr i världen.

Söndagen den 9 oktober, efter en kort och hälsosam cykeltur från min bostad, befann jag mig på Torslanda golfbana, en dellokal till Torslandaviken. Solen hade nyss gått upp i öster och det var vindstilla. På golfbanan födosökte sånglärkor, ängspiplärkor och en och annan sävsparv. Och två sädesärlor som bråkade med varandra ovanför en vattensamling med kaveldun och förlorade golfbollar.

Sädesärlorna landade så småningom i gräset vid vattensamlingen och till min stora förvåning noterade jag att den ena ärlan sannolikt var en citronärla, en årsunge. Men jag var osäker, ambivalent om artbestämningen även när jag informerade om fågeln på det lokala fågellarmsystemet BAND för Göteborgsområdet.

Allteftersom andra skådare anlände till golfbanan och tittade på ärlan, började förslag dyka upp om det eventuellt kunde vara en östlig gulärla, en fjärran gäst från östra delen av Asien.

Till vår hjälp i bestämningen spelades ärlans olika läten in och analyserades i sonogram. Dessutom togs en ändlös ström av bilder, livliga diskussioner skådare sinsemellan samt ett och annat telefonsamtal till experter inom det taxonomiskt komplicerade området för gulärlor. Bestämningen började till slut få konturer om att det mycket sannolikt var en östlig gulärla, endast sedd några få gånger i Sverige.

Väderstreck är bra att kunna. Gulärlor är också bra att kunna. Framför allt bör man kunna ta ut en östlig kompassriktning när det gäller gulärlornas besvärliga taxonomi. Ja, så är det nu för tiden, en slags modern orientering inom fågelskådningens spännande värld.