Fridfull aprilmorgon i Torslandaviken. Sol och inte en vindpust och ganska sparsamt med fåglar. Men årets första ärtsångare skramlade livfullt i buske strax nordost om Karholmen. Mindre storspov eller småspov som den heter hastade förbi med större storspovar eller storspovar som de heter medan lövsångarna gnolade ända från tårna och stod nästan på öronen.

Idylliskt sammanfattar morgonen. Och från ingenstans tornade plötsligt ovädersmolnen upp i väster och ett ymnigt snöfall drog in över viken. Sen vart det sol igen. Och lite snö på det. Så småningom klarnade himlen och snön var på ett annat ställe som om den aldrig existerat.

Efter lunch letade jag efter sorgmantel. Inte en mantel stod att finna, inte ens på bästa stället hemmavid. Släntrade åt hemmet till i Sandvik och såg en liten fågel landa på min gräsmatta. Grönsiska hann jag tänka och blev upprymd eftersom de har lyst med sin frånvaro i år.

Den lilla fågeln på gräsmattan lyfte och flög någon meter eller så och tog mark på en odlingslåda som står intill huset. Då såg jag den ordentligt i handkikaren och stod nästan på öronen av förvåning, det är ju en gulhämpling!

Hämplingen, den citrongulvitgröna, är av sällsynt sort i Göteborgsområdet. En raritet kan man säga. Det är 14 år sen jag personligen sist såg en gulhämpling i Göteborgsområdet.

Och lövsångarna fortsatte gnola på andra ställen och världen fortsatte existera som om ingenting märkvärdigt alls hade hänt en solig eftermiddag på Hisingen.

Gulhämpling, en hane, Klämman 7b, Sandvik, Hisingen, den 20 april 2024. Sitter här och lockar det ljusa, porlande tofsmeslika locklätet.

Gulhämpling, en hane, i min trädgård, Klämman 7b, Sandvik, Hisingen, den 20 april 2024. Min utegrill i förgrunden.

Min utegrill igen.

Gulhämpling, en hane i ett av mina fruktträd. Lockade lite då och då med sitt ljusa, porlande tofsmeslika läte.