Det var högsommar, och himlen var som en gammal trasa som någon försökte vrida ur, men vinden var envis och höll molnen i rörelse. Där stod jag, vid mudderdammen i Torslandaviken, och såg på hur en flock vadare drog förbi. Det var ett gäng myrspovar, 43 stycken om jag räknade rätt, och så 22 kustpipare och en ensam sandlöpare. De flög tillsammans, och med sig bar de nåt kallt, nåt från en annan plats, ett ställe långt borta som de lämnat bakom sig. Arktis, kanske.

Skärfläckorna, två stycken, hade försvunnit. De hade haft ungar i dammen, men de var borta nu. Någon hade tagit dem. Räv, kanske. Eller nåt annat.

För några kvällar sen, när vinden mojnade, såg jag en skräntärna vid dammen. Den var där bara en kort stund, kanske tio minuter, innan den drog norrut. Skedstorken hade också varit på besök, som om den bara kikade in för att se om det fanns nåt att hämta. Kärrsnäppor och spovsnäppor hade också dykt upp, som de alltid gör när sommaren börjar luta åt andra hållet.

Och nu står augusti där, i farstun, som en gammal bekant man inte är riktigt redo att släppa in.

Skräntärna, mudderdammen, Torslandaviken, den 21 juli 2024.

Skedstork, 3k-, mudderdammen, Torslandaviken, den 13 juli 2024.