Vassarna vid Karholmsdammens vadarstrand i Torslandaviken tas ännu en gång bort med hjälp av maskiner av olika slag.

Solen sken inte på arbetarna på trettondag jul. Det borde den gjort. Förtjänt av litet solsken är alla naturvårdande insatser, i synnerhet på en röd dag.

Karholmsdammen, Torslandaviken, den 6 januari 2020.

Tänker på skatan. Att skada en skata och hennes bo är att ta lyckan från hem och gård. Så har man trott. Tror man så i dag? Har vi kvar den gamla trosuppfattningen som handlar om förtröstan om att vilda djur utgör en praktisk viktig och betydelsefull mening i vår tillvaro?

Grön vinter lämnar inga spår i landskapet. Vart haren har sin gång i snöfri skog äger kanske ingen visshet om längre.

Färdas snabbt genom spårlös terräng. Stannar andfådd och tittar på backsvalehögen som tornar upp sig likt Uluru mitt i Torslandavikens hjärta. Vid dess fot har man i dag och på årets första dag upptäckt en björnmossefärgad fågel med tussilagokalott, en brandkronad kungsfågel.

Brandkronad kungsfågel, Torslandaviken, den 5 januari 2020.

Backsvalehögen, ”Uluru”, i bakgrunden till höger, Torslandaviken, den 5 januari 2020.

Hela morgonen härjar koltrastarna kring huset. När gräsmattan och rabatterna är grundligt genomsökta efter mat kastar de sig över syrenhäcken in till grannens trädgård och fortsätter sitt sökande.

Först på förmiddagen promenerar jag till Torslandaviken. Vid Gamla flygfältet står lastbilar uppställda på rad. Den hårda nordvästvinden tjuter mot plåt och gummidäck.

Vad hindrar mig att sätta potatis och anlägga krusbärsodlingar på det Gamla flygfältet? Kan man parkera en lastbil var man än behagar, så kan man väl bruka jorden var man också behagar? Blomsterlandet ligger ju nära. Ungefär tre lastbilssläp bort.

Gamla flygfältet, Torslandaviken, den 4 januari 2020.

Gamla flygfältet, Torslandaviken, den 4 januari 2020.

Det är något egendomligt med Torslandaviken. Det vimlar inte kors och tvärs av gamla stigar man kan följa. Nej, det är framförallt breda grus och asfaltsvägar som ger rum åt lastbilar, grävmaskiner, bussar och vanliga personbilar förstås.

Vad är ett landskap utan ett levande ådernät av mänskliga stigar som förbinder och sammanfogar förflutenhetens landskap med den närvarande stunden?

Risholmsudden, Torslandaviken den 3 januari 2020.

På det nya året och på det nya decenniets andra dag cyklar jag norrut längs Kongahällavägen. Det är ingen turistattraktiv väg som då och då slingrar och kröker sig tvärt under en blyertsgrå januarihimmel. Inte heller omges vägen av ett urgammalt kulturlandskap med minnen från svunna tider som förlorat sig in i sagornas och äventyrens dimmoln.

Nej, det är bensinstationer på rad, hafsiga och glesa skogsdungar utslängda mellan konstfullt broderade system av bostäder, skolor, lagerlokaler, industriföretag, pizzerior, och mataffärer. Såhär på förmiddagen är vägen dessutom hårt trafikerad av jäktande motorfordon som har ont om tid. När man färdas jämsides med fordon som har ont om tid blir man nästan vyssjad till sömns av cykelns ålderdomliga rytm och behagliga ljud.

Strax efter Torslanda kyrka, svänger jag in på Vårbäcksvägen, och får direkt syn på några tallbitar som sitter i ett oxelträd som står vid sidan av vägen. Oxelträdet är ett vackert träd med sin runda och tät förgrenade krona. På hösten och vintern tycker många fågelarter om trädets orangeröda bär. Det gör också tallbiten.

Efter en stund fortsätter jag färden. Vinden är tidvis frisk, men på småvägar, mellan husen finner jag lä. En lejonfärgad katt springer över gatan. För ett ögonblick, på mycket långt avstånd, men ändå förunderligt nära, tycker jag mig höra kor som råmar och mjölkhinkar som skramlar på botten av en mycket gammal dragkärra.

Tallbit, Vårbäcksvägen, Torslanda, den 2 januari 2020.

Utsikt vid Gamla flygledartornet i Amhult. I bakgrunden Torslandaviken och Arendals industriområde, den 2 januari 2020.

Det pågående året inleddes nästan genast med nordliga vindar uppemot 35 m/s i Östersjön. Vi som bor på västkusten och på Hisingen drabbades inte lika hårt men kärva vindbyar på 20 m/s svepte tidvis över våra farvatten.

Snart gör 2019 bokslut med sol på självaste nyårsafton, ja faktiskt ser också starten på 2020 solig och behaglig ut. Vi får hoppas.

Den svarthakade buskskvättan som valt att övervintra vid Torslanda golfbana är alltjämt vid gott mod. Vid gott mod är också sidensvansarna och inte minst tallbitarna som är årets mest oväntade och efterlängtade fågelhändelse. Om tallbitarna följer sin invasionskalender i samma omfattning och tidpunkt som den här hösten och vintern, ja då får vi vackert vänta till oktober 2063. Eventuellt manar det till eftertanke om man händelsevis inte umgåtts tillräckligt med de urtjusigt gula och röda tajgafåglarna.

Till er alla ett Gott Nytt 2020!

Svarthakad buskskvätta, Torslanda golfbana, den 18 december 2019.

Tallbit, Amhult, den 27 december 2019.

Sidensvans, Lyse, Torslandaviken den 27 december 2019.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut hade som sagt lovat sol på fjärde advent. Löftet infriades på sätt och vis med glimtvisa solstrålar fram till skrivande eftermiddagsstund. Annars mestadels grått och vindstilla och ungefär 6-7 plusgrader.

Under morgonen och förmiddagen cyklade jag som vanligt en runda här hemma i Sandvik och i Torslandaviken samt i Amhult. Återigen lyckades jag hitta tallbitar, en flock om minst 30 individer, höll till vid Flygledarvägen och Flygtornsvägen i Amhult.

Erkänner utan omsvep min stora förälskelse för dessa vackra och exotiska fåglar.

Tallbit, en hane, Amhult den 22 december 2019.

Tallbit, honfärgad, Amhult den 22 december 2019.

Vi närmar oss fjärde advent. Då blir det sol. SMHI har lovat och löften som ges den fjärde advent är högeligen välsignade.

Sidensvansarna, nedkallade som vore de guds änglakör, far i denna tid hus och täppa kring och mumsar rönnbär. På sina håll, bland annat i Härjedalen, kallas sidensvansen för ”rönntrast”.

Rönntrast och sol. Och fjärde advent. Och på galgen hänger allaredan varmstruken julskjorta, snitsig och blank, vid sidan av sommarplaggens bortglömda veck.

Sidensvansar, ICA-Maxi, Amhult, den 19 december 2019.

Himlen är stängd. Fryser i decembervinden. Lervälling i snårskogen. Drattar ändalykten mot hälleberget samtidigt som gulsparvar lyfter ängsligt sina blickar.

Förr botade man gulsot med något gult, förslagsvis gulsparv, som fångades in i mängder som den sjuke åt med fjädrar och allt. Tre gulsparvar om dagen anbefalldes.

Tog man dessutom några droppar urin från den krasslige och hällde på en gularot (morot) som man sedan hängde upp i skorstenen, ja då kunde man vara alldeles säker på att bli återställd och befriad från åkomman.

Gulsparvar, Torslandaviken den 8 december 2019.

Karholmsberget och Karholmsdammen, Torslandaviken den 8 december 2019.

Lite snö vill jag nog ha. Jag gillar snö. Det är vitt och vackert. Det förstår jag mig visserligen inte på. Vad som är vackert. Vill säga.

Vinterhämpling förstår jag mig på. Det räcker långt en blåsig och solig mildväderseftermiddag vid Arendalsudden.

Skådarhjälpen förstår jag mig också på.

Det har börjat nu.

Klockan har passerat midnatt, dags att skåda

Vinterhämpling, Arendalsudden, Torslandaviken den 7 december 2019.

Vinterhämpling, Arendalsudden, Torslandaviken den 7 december 2019.

Vinterhämpling, Arendalsudden, Torslandaviken den 7 december 2019.

November var inte varannandagsväder. Det var grått och regnigt och allt som av naturen var grått och blött blev ännu gråare och blötare. Så efter den här soliga och vackert frostnupna helgen känner man sig litet solskakis och småfrusen i fingrar och tår.

Sen mitten av förra månaden, den gråa och blöta alltså, befinner sig en svarthakad buskvättehane vid Torslanda golfbana. Dessvärre har den funnit en plats som ligger alldeles vid Öckeröleden som tidvis är mycket hårt trafikerad. Mot bilplåt och alltför höga hastigheter står inte ens högresta och kraftfulla djur som älg och björn emot.

Julmånaden är äntligen här. Och solen förstås och allt som var grått och blött blir ljust och levande.

Svarthakad buskskvätta, en hane, Torslanda golfbana, den 29 november 2019.

Svarthakad buskskvätta, en hane, Torslanda golfbana, den 1 december 2019.

Tallbiten har inte bråttom. På bärtyngda kvistar manövrerar de gula och röda tajgafåglarna lugnt och makligt fram till de eftertraktade rönnbärsklasarna. För det mesta äter tallbiten under tystnad men stundvis under måltiden språkar den med andra tallbitar, vanligtvis ljuder då mjuka och melodiska flöjttoner.

Under de två decennier som jag bott här i Göteborg har jag bara sett tallbit en gång tidigare. Händelsen, blott en ensam fågel, ägde rum den 3 november 2004 i Änggårdsbergen.

Så nu sitter jag här på en sten, 15 år senare mitt i en pågående tallbitsinvasion, för ögonblicket tätt omringad av matglada och sångupprymda tallbitar. Ja, bättre sällskap kan man inte önska sig en grå och regnig novembereftermiddag på Hisingen.

Tallbit, Amhults damm, Amhult, den 26 november 2019.

Tallbit, 16 ex på bilden, därtill sitter 5 ex i en annan rönn vid fotoögonblicket. Amhults damm, Amhult, den 26 november 2019.