Fukten och grånaden har tagit ett dystert grepp om Hisingen. Blött och färglöst där endast gråsparvar och gråhägrar orkar ta sig fram i det enformiga vädret.

Så studsar plötsligt några vackra rödhaketoner fram mellan regndropparna och allt är förlåtet, ja, till och med en grå soptunna av nätgaller vid Skeppstadsholmens sydostudde blir tilldragande mot musikalisk bakgrund.

Det finns mycket att upptäcka på Hisingen. Bortglömda vägskäl och stenrösen som minns böndernas omilda kraftuttryck när fingrar och ryggar krossades och knäcktes under stenbumlingarnas massiva tyngd. Rösena är eviga råmärken i Guds jordliga regemente. Icke att förglömma alla kärleksmöten som har ägt rum vid ett vägskäl.

Sentimental kan man alltså bli i november. Det får man. Man får också spana efter kungsörn den närmaste tiden. Kungsörnen bryr sig inte nämnvärt om musik, beniga sparvar och spattiga hägrar. Däremot minns den alla vägskäl och rösen. Så är det ställt med all världens örnar. I alla fall på Hisingen.

Skeppstadsholmen. sydostudden, den 21 november 2019.

Besökte Torslandaviken både under morgonen och eftermiddagen idag. Inledningsvis en snabb promenad. Därefter en hurtig cykeltur. Grå och ödslig var horisontlinjen och regnet sådär käckirriterande.

Tystnaden var inte alls novemberkompakt. Bortåt 500 björktrastar, ett 10-tal rödvingetrastar och en ensam taltrast vid Ardalsberget hördes ljudligt över viken.

Under eftermiddagen, vid Björlanda kyrka, såg en skådare fem tallbitar enligt Artportalen. Men hör och häpna. På fastlandet såg en skådare minst 60 tallbitar flyga förbi sin balkong vid Skår. Var sjutton ligger Skår? Ungefär 500 meter öster om Liseberg.

Jul på Liseberg hade premiär igår. Allt är sig likt i november. Åtminstone på fastlandet.

Sibhålan med Småbåtshamnen i bakgrunden och Torslanda golfbana i förgrunden, den 16 november 2019.

Risholmsudden, den 16 november 2019.

Risholmsudden med Arendalsudden i bakgrunden, den 16 november 2019.

Igår cyklade jag förbi Nordlyckeskolan vid Torslandavallen. Jodå, tallbitarna som jag och min äldste son upptäckte i söndags var kvar, ja åtminstone fem individer. Man får ta tillfället i akt och titta sig ordentligt mätt på bitarna den här hösten, vem vet kanske dröjer det 20-25 år till nästa invasion på Hisingen och i Göteborgsområdet.

I samma område som tallbitarna höll till drog åtminstone ett 10-tal större korsnäbbar omkring och en mindre hackspett var litet sällskapssjuk med tallbitarna.

Tallbit, Nordlyckeskolan, Torslandavallen, den 13 november 2019.

För egen del har jag ännu inte sett någon tallbit i Torslandaviken som är min hemmalokal. Idag var det i alla fall geografiskt nära då jag och min äldste son hittade 6 tallbitar vid Nordlyckeskolan som ligger ungefär 2.5 km nordväst om Torslandaviken.

Tallbit, honfärgad, Nordlyckeskolan, Torslandavallen den 10 november 2019.

Läste förresten på den välkände fågelskådaren Reino Anderssons Facebooksida att Göteborg fullkomligt översvämmades av tallbitar under vintern 1976–77. Bland annat summerades 757 ex i december 1976 och 480 ex i januari 1977. Svindlande antal! Enligt Reino blev det ingen invasion i Halland den där speciella vintern i slutet av 1970-talet.

Hur många tallbitar har då setts inom Göteborgsområdet den här hösten? Med Artportalen som källa har det ännu så länge, uppskattningsvis, setts 250–300 tallbitar inom vårt område. Så oerhört häftigt och kul!

Förresten, idag sågs 19 ex på Hisingen, närmare bestämt i Backa på Sägengatan. Det är högsta antalet sen årets invasion inleddes med 5 ex i Grönhult i Hindås den 26 oktober.

Cyklade till Torslandaviken i gryningen. Landskapet flög förbi. Luften var mättad av november. Havet stilla med spänd grå blick. En adult smålom fiskade vid Risholmsudden och på en vägskylts runda topp satt en varfågel och spejade.

Berglärkorna på udden var knappast saktmodiga hästar som betade på frodig klöveräng. Nej, Risholmsudden ter sig som ett mardrömsland som blott erbjuder grus och gnejs som gnisslar obarmhärtigt mot cykeldäck. Och ardennerhovar förstås.

En liten cykelfärd och sen var dagen över. Flög liksom förbi. Mättad av november.

Adult smålom i vinterdräkt.

Varfågel.

Berglärka.

Min arbetsplats ligger endast några minuter från Brunnsparken som är, skulle man kunna säga, hjärtat i Göteborg. Om inte annat så är det i alla fall få platser i stan som har så hög och intensiv storstadspuls.

Idag under eftermiddagen, mitt i rusningstrafiken i Brunnsparken, upptäcktes en berguv sitta på ett tak vid butiksgallerian Arkaden.

Sveriges ornitologiska förening – BirdLife Sverige, genomför i år och nästa år en riksinventering av berguv. Orsaken är att berguv har minskat kraftigt i antal. Berguv har varit fridlyst i Sverige sen 1950.

Berguv, Brunnsparken, Göteborg den 9 oktober 2019.

En idyllisk helg har passerat på Hisingen. Vindstilla och molnfria nätter i kombination med soliga och molnfria dagar innebar att höstens allra första frost lade sig vackert över landskapet.

Besökte Torslandaviken. Skäggmesarna var som vanligt pigga och raska i vasshavet. En storfläckig pärlemorfjäril och en nässelfjäril överraskade. Börjar bli sent på året för bägge dessa dagfjärilsarter. Pärlemorfjärilen borde egentligen sett livets afton övergå till evigt mörker, eller evigt ljus om man så vill, efter en hoppfull knackning på pärleporten. Nässelfjärilen däremot som tillhör gruppen vinterpraktfjärilar behöver inte knacka på någon gudomlig port. Vid den här tidpunkten på året borde den sitta stilla på en undanskymd plats och drömma om våren.

Arendalsudden, Torslandaviken den 6 oktober 2019.

Storfläckig pärlemorfjäril, Torslandaviken den 5 oktober 2019.

Nässelfjäril, Torslandaviken den 5 oktober 2019.

Skäggmes, Torslandaviken den 5 oktober 2019.

Skäggmes, Torslandaviken den 5 oktober 2019.

Skäggmes, Torslandaviken den 5 oktober 2019.

Cyklade en sväng till Torslandaviken. Som ett vackert broderat höstlöv satt en storfläckig pärlemorfjäril och svajade i den tidvis hårda och kalla nordvästvinden.

Hemma i trädgården dröjer sig flera tistelfjärilar och amiraler kvar. Höstaster och buddleja blommar fortfarande.

Storfläckig pärlemorfjäril, Torslandaviken den 1 oktober 2019.

Är glad över de senaste dagarnas fina sydsträck av amiraler. Räknade till och från under den gångna helgen och uppskattar att ungefär 1000 individer sträckte förbi Torslandaviken, Sandvik, Krossholmen, Långholmen och Nötö.

I min trädgård i Sandvik uppehåller sig ungefär ett 50-tal amiraler. På menyn står bland annat jäst fallfrukt, höstaster och en och annan buddleja som ännu blommar.

När det gäller fåglar så är det aftonfalkar och stäpphökar lite varstans i vårt konungarike. Man kan nog tala om en landstigning av sällan skådat slag, i synnerhet när det gäller aftonfalk.

Växlande molnighet och sol. Fotograferar sträv kardvädd i Torslandaviken. Sträv kardvädd är ovanlig eller ganska ovanlig som det står i litteraturen. Lång och ståtlig är den i alla fall. Som en höjdhoppare eller basketspelare.

Den förefaller trivas i kulturpåverkad natur. Sträv kardvädd alltså. Eller bredvid vass som i Torslandaviken. Bin och humlor gillar de gulvita blommorna och artnamnet strigosus betyder strävborstig.

Strävborstiga höjdhoppare finns det gott om, basketspelare för den delen också. I alla fall. Fotograferar man sträv kardvädd så glömmer man bort tiden. Så är det, eftersom den gör sig oerhört bra på bild, ja för att inte tala om i verkligheten.

Sträv kardvädd, Torslandaviken den 4 augusti 2019.

Tre sorgmantlar besökte min fjärilsmatning idag. Undersöker man noga de breda gula utkantsbårderna samt de glänsande blå fläckarna så upptäcker man individuella variationer.

Första trädpiplärkan bestämde sig i morse för att ge sig av mot söder. Som en hastig köldblixt slog lärkans läte ned i trädgården. Och där stod jag i sommargrönskan och började så smått fundera på ullvantar och raggsockar. Var tusan har jag lagt dem?

Sorgmantlar och amiraler, min fjärilsmatning, Sandvik den 2 augusti 2019.

Sorgmantel, min trädgård, Sandvik den 2 augusti 2019.

Sorgmantel, min trädgård, Sandvik den 2 augusti 2019.

Öppnade verandadörren mot trädgården. Ungefär tjugo minuter över elva på förmiddagen fick jag besök. En myskbock landade på en gren. Besöket återspeglar på sätt och vis en fantastisk händelse som hade ägt rum tidigare samma dag i Torslandaviken.

Myskbock, min trädgård i Sandvik den 24 juli 2019.

Myskbocken är en vacker och ståtlig långhorning. Som larv gillar den sälg, några år eller så innan den förvandlas till en puppa. Efter några veckor som puppa kryper en fullbildad skalbagge ut och skimrar tjusigt i violett och grönt.

Som skalbagge kan man träffa på myskbocken lite varstans under sommaren. Ofta på strätta och lika ofta är den ensam. Har man litet tur kan man hitta några stycken bockar under en dag. Men även om man vet var man skall leta är det inte sannolikt att man skall lyckas se 22 myskbockar under några soliga och varma morgontimmar i slutet av juli.

Fantastiska saker äger rum på en strätta. Som 22 myskbockar. Nja, en bock landade på en gren i trädgården. I Torslandaviken såg jag alltså 21 myskbockar. Vid ett tillfälle uppehöll sig sju bockar på samma strätta, dessutom var ett par omfamnade i en öm kärleksakt. Ytterligare två kärlekspar lyckades jag finna på andra ställen i viken.
Också på strätta.

På bilden kan man se 5 av 7 individer, bland annat ett par i en öm kärleksakt. Torslandaviken den 24 juli 2019.

Paradis för myskbockar, Torslandaviken den 24 juli 2019.

Öm kärleksakt, inte samma par som någon av de andra två paren på bilderna. Torslandaviken den 24 juli 2019.

Myskbock och mjölkört (rallarros), Torslandaviken den 24 juli 2019.

Öm kärleksakt, inte samma par som någon av de andra två paren på bilderna. Torslandaviken den 24 juli 2019.