Det nya året inleddes med rejält blåsigt väder. Framförallt stormigt var det i Östersjön med nordliga vindar på över 30 m/s, ja tidvis uppemot 35 m/s. På Västkusten har det också varit hårda vindar, särskilt under onsdagen blev det närapå 20 m/s.

Igår och idag har det varit två vindstilla och stjärnklara nätter vilket har inneburit att temperaturen krupit ned till under nollstrecket. På dagtid har det också de två senaste dagarna varit vindstilla och hyfsat varmt för årstiden med flödande sol och ungefär 6-7 plusgrader.

I fjol genomförde jag som bekant mitt egna Eko-Hisingen 2018. Året innan deltog jag i Gbg-Skärgårdsjakten 2017 och under 2016 drog jag igång Eko-Gbgjakten 2016. Det gemensamma för de tre tävlingarna handlar om något viktigt, närmare bestämt att undvika att använda bil, flyg och andra fossila transportmedel när man fågelskådar. Genuin ekoskådning innebär också att man utesluter eldrivna transportmedel.

För mig personligen handlar ekoskådning inte enbart om fågelskådning på ett miljövänligt sätt. Ekoskådning handlar om att bli medveten om att ens personliga ekologiska fotavtryck kan mildras om man är villig att förändra hela sin resursslösande livsstil. Ekoskådning i den betydelsen är framtidens fågelskådning.

Vad händer 2019? Jo, då skall jag ekoårskryssa fåglar och dagfjärilar (inklusive dagsvärmare) i Torslandaviken. Målet innan året är slut är att få ihop 190 fågelarter och 30 dagfjärilsarter (inklusive dagsvärmare). Ni kan, förutom här på bloggen, följa mitt egna Eko-Torslandaviken 2019 på Artportalen.

https://www.artportalen.se/List/Top/User/F%C3%A5glar/2019/Kommun/G%C3%B6teborg/2079058:

God fortsättning alla Ekoskådare!

Kungsfågel, Torslandaviken den 4 januari 2019.

Det snart gångna Eko-Hisingen 2018 har varit enormt fint även om jag inte nådde fram till målet att under året få ihop 200 fågelarter och 50 dagfjärilsarter (inklusive dagsvärmare). Sammanlagt blev det 191 fågelarter och 44 dagfjärilsarter (inklusive dagsvärmare). Några arter som jag hade förväntat mig att se var svart rödstjärt, tordmule, berguv och småsnäppa men tyvärr lyckades jag inte med det. Å andra sidan hade jag inte förväntat mig möta bergtajgasångare och vitgumpad buskskvätta, två fågelarter som jag aldrig tidigare sett.

Tillfälliga besök av sällsynta fågelarter har det varit gott om på Hisingen i år. Förutom bergtajgasångare och vitgumpad buskskvätta har det bokförts skedstork, silkeshäger, ägretthäger, skräntärna, dubbelbeckasin, rödspov, stäpphök, kungsörn, brun glada, busksångare, nilgås, smalnäbbad simsnäppa, ortolansparv, berglärka, snösiska, större piplärka, kungsfiskare, brandkronad kungsfågel, svarthakad buskskvätta och tajgasångare.

När det gäller dagfjärilar och dagsvärmare så är det två upplevelser som var utöver det vanliga och de ägde faktiskt rum i min trädgård. Den första inträffade den 12 augusti när en större dagsvärmare plötsligt besökte mina buddlejor och efter detta besök och ända fram till 23 september återkom åtminstone två eventuellt tre större dagsvärmare. Den andra upplevelsen inträffade i mitten av juli när fyra makaonfjärilar yrde runt tillsammans i trädgården. Makaonfjärilen är varje år en ofta förekommande besökare i min trädgård men fyra individer på en och samma gång var en unik upplevelse.

Gott nytt år alla Ekoskådare!

Makaonfjärilar, juli 2018.

Gråblek lördag. Svag vind från sydväst. Cyklade till Krossholmen. Två kråkor, närmare bestämt strandkråkor, höll till längst ut på holmen. Några sjöorrar sällskapade med ett 50-tal ejdrar och en ensam skärpiplärka hoppade lätt och ledigt omkring på de sliriga klipporna. På Brureskären som ligger nordost om Krossholmen födosökte fyra skärsnäppor.

Strandkråkor vid Krossholmen.

Gröngölingens rop från toppen av ett träd är ett efterlängtat vårtecken. Under denna soliga och iskalla vinterfredag ropade den gröngula fågeln från gryning till skymning.

Landskapet lugnt och fridsamt. Inte en vindpust. Promenerade någon mil i Torslandaviken och tänkte på tallbit. Under de snart två decennier som jag bott i Göteborgsområdet har jag bara sett tallbit en gång tidigare här. ”Granblomsrött och varglavgult”, så beskriver Gunnar Brusewitz de storvuxna och vackra tajgafåglarnas färg i boken Solvarvets tecken (1983).

De 19 berglärkorna uppehöll sig som vanligt på golfbanan. En 1k duvhök jagade kråkor. Tunn nattis i viken. Salskrakar, knölsvanar sothöns och snatteränder guppade som granna flöten. Årshjulet går mot sitt slut.

Duvhök 1k (årsunge).

Berglärkor (19 stycken) och en golfare med okänt handicap.

Salskrake, en hanne och en knölsvan.

Salskrakar (5 hannar och 3 honfärgade).

En gråmulen och råkall söndag. Skådarhjälpen (http://www.skadarhjalpen.se/) är avslutad och sammanlagt lyckades vi tillsammans inom Göteborgsområdet kryssa 117 fågelarter under perioden 8-16 december. Segrade gjorde Öland med 123 arter.

Det mest nervkittlande ägde rum under gårdagen då några skådare hittade en drillsnäppa vid Kippholmen i Björlanda. Kan det ha varit en fläckdrillsnäppa? En amerikansk vadare som endast påträffats 8 gånger tidigare i Sverige.

Fortsättning följer…

För egen del fick jag under Skådarhjälpen ihop 70 arter med hjälp av min trogna cykel. Och när det gäller mitt egna Eko-Hisingen 2018 har jag i skrivande stund 189 arter och det blir oerhört svårt att nå fram till 200 arter som var målet under året.

Berglärkor vid mudderdammen, Torslandaviken den 15 december 2018.

Hisingen hade krupit ned under ett grått täcke idag. Under några minuter gjorde emellertid en honungsgul sol ett tafatt försök att lyfta på täcket. Trots den gråa och ljusfattiga dagen kvittrade vår alldeles egna rödhake i trädgården. För mig finns det ingen som har skrivit vackrare rader om rödhaken än Gunnar Brusewitz.

”Rödhakesången ljuder som ett mirakel ur skogsdjup och nattmörker. Inledningstonerna är sköra som nattisen mellan tuvorna i kärret, ibland så tunna att de nästan blir omöjliga att helt uppfatta för människoörat. Sedan kommer mjukt fallande drillar i silverpipa blandat med cittrasträngar, vilket snabbt mynnar ut i ett vekt kvintillerande som får sången att sjunka tillbaka in i barrdunklet”.

Ur Fåglalåt (1987).

I gryningen promenerade jag till Torslandaviken. Det var närapå vindstilla och 6 grader varmt. Vid Risholmsudden sjöng några berglärkor och likt rödhaken är vissa av berglärkans sångtoner också tunna som en nattis. En smålom fiskade ljudlöst och mjukt vid udden, några gråsiskor hade bråttom.

På mudderdammen höll bland annat cirka 75 bofinkar och några bergfinkar till. Vid Flatholmen och Rörskär tog jag mig fram genom svårgenomträngliga buskar och hoptrasslade träddungar i förhoppning om att finna en uggla av något slag. Så småningom nådde jag fram till Södskärsdammen och då ägde en gnutta novembermagi rum när jag plötsligt hörde och såg en bergtajgasångare! Det är 1a fyndet i Göteborg och i Västergötland samt blott historiskt 5e fyndet på Västkusten. Skådare från lite varstans strömmade till och en handfull fick se och höra den innan den försvann. Men den återupptäcktes och sågs från och till under dagen.

Som om detta inte var tillräckligt fantastiskt upptäckte jag tillsammans med en annan skådare en större piplärka som hade den goda smaken att flyga och locka ljudligt över oss och ett 15-tal andra skådare som var på plats och letade efter bergtajgasångaren. Fyndet av piplärkan var historiskt det 5e i viken.

Bergtajgasångare och större piplärka, två novembermirakel ända bortifrån Asien.

Bergtajgasångare, Rörskär, Torslandaviken den 17 november 2018.

Det blir mörkare för var dag. Löven på träden och på marken ger visserligen ifrån sig ljus, men tittar man noga efter har de börjat mista sin färg och sin skimrande höstglans. Himlavalvet över Hisingen är däremot hopplöst grått, ja tillvaron här på ön har den senaste tiden varit ett liv i ett oföränderligt skymningslandskap.

Likväl finns det ljusglimtar i mörkret. Som häromdagen när jag upptäckte fyra stycken större korsnäbbar som klängde omkring som papegojor i grannens trädgårdstallar. Då och då knipsade de av varsin tallkotte och tömde dem på frön. Därefter släppte de kottarna lite nonchalant, men innan de dunsat i marken, hade nya kottar mött ett omilt öde i en sylvass saxnäbb. Sådär pågick det, en timme ungefär, innan korsnäbbarna flög ivrigt lockande iväg och försvann. De sällsynta gästerna och deras fridsamma besök lyste sannerligen upp den gråa novemberdagen.

Satt en kort stund i en tall på berget innan de återvände ned till tallarna i grannens trädgård. I bakgrunden ser man Skeppstadsholmen.

Koltrastarna skattar kvicknäbbat de fåtal äpplen som ligger kvar i gräsmattan. Promenerar till Skeppstadsholmen. Havet viskar litet sömnigt mot strandklipporna. Grå och ödslig är horisontlinjen, färger och konturer suddas ut. Tystnaden är kompakt förutom kungsfåglarnas tissel-tassel. Solvarvet vrider sig och ingenting är sig likt i november.

Skeppstadsholmens sydöstra udde. Krossholmen i bakgrunden.

Med ungefär två månader kvar på mitt alldeles egna Eko-Hisingen 2018 kan jag nu konstatera att jag inte nådde fram till ett delmål som var att få se 50 dagsfjärilsarter (inklusive dagsvärmare) under året på Hisingen. Slutresultatet blev 44 arter, vilket jag trots allt är oerhört nöjd med.

När det gäller det andra delmålet att se eller höra 200 fågelarter så finns det goda chanser att nå dit innan nyårsklockorna ringer. Hittills har jag bokfört 183 arter.

Oktober gör bokslut. Talltitorna är alltjämt kvar på Skeppstadsholmen, vilken lycka att ha den karismatiska mesen alldeles runt hörnet.

https://christerfalt.com/2018/01/02/hisingen-jakten-2018/

Talltita, Skeppstadsholmen den 28 oktober 2018.

Gamla Hisingen hostade i den bistra nordvinden som skällde som en raggig hund. En ärtsångare, måhända av sydostligt ursprung, plockade småkryp vid Skeppstadsholmen. Några talltitor letade också mat på holmen.

Höstens första snöflingor virvlade bort i baklängesvolter innan de ens hunnit nå marken. Talgoxen traskade till fots på våt asfalt. Frost väntas i natt.

Karholmsdammen, Torslandaviken.

Ärtsångare vid Skeppstadsholmen.

Talgoxe.

Frosten har än så länge inte passerat genom Hisingen och försilvrat landskapet. Pråliga rimfrostdagar i oktober, eller november för den delen, blir det nog ingenting av så länge solen glöder som vore det högsommar. Ändå prasslar löven gula på marken.

Det har varit en solig och behaglig helg med en viljestark och lite väl efterhängsen sydlig vind. Nåja, både solen och vinden hade jag i ryggen när jag satte mig på cykeln under eftermiddagen. Åtminstone en liten stund sen hade jag dem i nyllet. Fräknarna på mitt ansikte fick jobba hårt för att inte blåsa bort.

Blåsa bort gör knappast vindkraftverket Big Glenn på Risholmsudden i Torslandaviken. Som en strandad urtidsval låg Glenn på marken, nedmonterad och inom kort bortforslad för alltid. Glenns obarmhärtiga öde angår ju knappast berglärkorna, 15 stycken till antalet, som jag hittade igår på udden. Enligt Artportalen är det en historisk tangering av det högsta antalet berglärkor, sedda vid samma tillfälle, som skådats inom Göteborgsområdet. Idag, när jag besökte udden under eftermiddagen, var det dock endast 6 individer kvar i området. Tidigare, under morgontimmarna, hade andra skådare sett 14 stycken. Förhoppningsvis blir några berglärkor kvar och övervintrar i viken som de har gjort under ett antal år tillbaka.

Big Glenn i bakgrunden, den 13 oktober 2018.

Åtminstone 14 av de 15 berglärkorna ville förevigas tillsammans på bild den 13 oktober 2018.

En av de 6 berglärkorna som var kvar idag, under eftermiddagen, den 14 oktober 2018.

Sol och kallt på morgonen, nära frost. Fram på förmiddagen och resten av dagen värmde solen behagligt och skönt, ja Birgittadagen är sannerligen pålitlig när det gäller vackert väder.

Planterade rosor och lyssnade på samma gång på diverse lockläten av olika slag som letade sig ut från buskar och snår i trädgården. En gransångare där, en svarthätta där, en kungsfågel där, en bofink där, en rödhake där, en skata och en pilfink där. Jomenvisst en bergfink också, kanske två, tja fem eller så i syrenhäckens grennystan.

Framemot eftermiddagen blev det en grillstund hos några goda vänner här i byn. Under tiden som grillelden sprakade och flammade intensivt samtalade vi om vilken fantastiskt ljuvlig Brittsommardag vi fått oss till skänks. Då, alldeles nära från där vi stod, hörde jag plötsligt en tajgasångare locka från ett buskage intill en högrest tall. Varje höst går man och ivrigt längtar efter tajgasångaren – den ryska gästen – skall korsa ens väg. Den ryska gästen, som vore det en boktitel av Dostojevskij eller Tolstoj. Naturligtvis i skimrande gröngult omslag.

Tajgasångare, Sandvik den 7 oktober 2018.

Fyndplatsen, närmare bestämt vid tallen i höger bildkant. I bakgrunden kan man bland annat se Sandvik, Skeppstadsholmen, Torslandaviken och delar av Göteborgs stad.