Vindstilla och ungefär 10 plusgrader. Den lilla gärdsmygen, ”jordsmulan”, satt väl synlig i toppen av päronträdet och sjöng högstämt i det dämpade kallgråblå gryningsljuset när jag cyklade iväg till Torslandaviken.

Vid Skeppstadholmens sydöstra udde höll fem svartmesar till. Efter en stund gick cykelfärden vidare och jag träffade på en ringtrast, en och annan forsärla, två mindre hackspettar, en ladusvala, ett 15-tal gransångare och ett 10-tal skäggmesar i viken. Och mycket annat förstås. Stannade också och tittade en stund på en årsunge tretåig mås som hade uppehållit sig vid Södskärsdammen under några dagar. Tretåig mås är nätt och jämnt en årlig gäst i Torslandaviken. Historiskt har det vid några tillfällen, framförallt vid västliga stormar, setts ett större antal i viken. Annars är det företrädesvis enstaka individer som ses.

Enligt Artdatabanken ägde den första häckningen av tretåig mås i Sverige rum 1967 på ön Nidingen i norra Halland. Generellt har tretåig mås gått tillbaka kraftigt i Atlanten. I Storbritannien har mer än en tredjedel försvunnit och i vårt grannland Norge har populationen halverats, ja på vissa lokaler med uppemot 90%. En orsak till den låga häckningsframgången under 2000-talet är det omfattande industrifisket av tobis, skriver Artdatabanken.

Tretåig mås befinner sig inom rödlistekategorin EN, stark hotad.

En årsunge (1k) tretåig mås omgiven av storskarvar.

Tretåig mås i förgrunden och gråhäger i bakgrunden.

Till en början växlande molnighet och någotsånär vindstilla. Men ganska snabbt förändrades vädret till en ljusblå himmel och en givmild höstsol klev fram mellan de flyttbara molndekorationerna. Emellanåt for en råkall och litet byig nordvästlig vind genom landskapet.

Cyklade till Skeppstadsholmen. Löven började så smått blossa i guld och karmosinrött. Plötsligt mitt i färden hörde jag ett välbekant lockläte – talltita! Ojdå och till råga på allt 4 stycken som höll till vid holmens sydöstra udde.

Det är faktiskt första gången jag träffar på den småknubbiga, karismatiska och dimgråsvartvita talltitan i Torslandaviken, ja den är en märkvärdig sällsynthet som endast har påträffats 6 gånger tidigare i viken enligt Artportalen. Mitt fynd kan alltså nu bokföras som nummer 7.

Talltitan gillar sammanhängande barrskog men även lövblandad barrskog. Att det finns tillgång till murkna och litet bräckliga trädstubbar är också viktigt eftersom talltitan på egen hand hackar ut sitt bohål. Olyckligtvis har talltitan minskat med 25-75% de senaste 30 åren enligt Artdatabanken.

Skeppstadsholmens sydöstra udde.

Talltita, Skeppstadsholmen den 3 oktober 2018.

Ljusgrå himmel. Forsande oktoberregn. En rödhake i trädgården och tre steglitsor på kardborren nere vid cykelskjulet. Ja, Hisingen har litet färg idag, annars outhärdligt grå och tyngande blöt som en utsliten och orkeslös skurtrasa. Vinden höll jag så när på att förbise, den är förstås sydvästlig, hurtfrisk som alltid.

Vart tog då september vägen? Likt solglitter på ett stormigt hav upplöstes månaden på ett enda ögonblick. Tänk om månaderna och tiden inte betydde någonting alls? För Amondawafolket i Amazonas regnskogar finns inte ord som september och oktober, mars eller juni för den delen. Inte heller namn på veckodagar, år eller vad klockan är. Amondawafolket lever i nuet.

Igår stötte jag ihop med ett gäng svartmesar och stjärtmesar, de förra här hemma i byn, de senare i Torslandaviken. Inte en enda gång i deras sällskap tittade jag på klockan innan mesarna upplöstes i ett fridfullt och vackert eftermiddagsglitter.

Stjärtmes.

Svartmes.

Cyklade till Arendalsudden som ligger i sydöstra delen av Torslandaviken. Gryningshimlen var som hämtad ur filmen Tjuren Ferdinand. När jag kom fram till udden fick min cykel – en korkek stod ju inte att finna som den kunde luta sig behagligt emot- inta en cool pose på en grå klippa.

En cool, nja snarare litet yrvaken pose, hade en spetsbergsgås som höll till vid udden. Till på köpet höll en lycksalig, om nu en fågel kan vara det, sillgrissla till i området, närmare bestämt i småbåtshamnen.

Trastar och annat småfågelknytt såsom forsärla, järnsparv, ängspiplärka, bo- och bergfink for morgonpiggt över himlavalvet. Och två honfärgade blå kärrhökar hastade raskt förbi och en och annan sparvhök och tornfalk.

En cool pose.

Spetsbergsgås (1k, årsunge).

Sillgrissla, vinterdräkt.

Mulet och tidvis regn. Framemot eftermiddagen och kvällen uppklarnande. Stark byig västlig vind från 10 m/s till nära nog 20 m/s under hela dagen.

Under gårdagen hittade Ola Wennberg en vitgumpad buskskvätta på Gamla flygfältet i Torslandaviken. Historiskt var det Göteborgsområdets 5e fynd av den sällsynta gästen som är framförallt hemmahörande i Asien.

Igår fick jag endast se den korta stunder i skymningen. Av den orsaken, samt att det var första gången jag såg en vitgumpad buskskvätta, cyklade jag dit även idag framåt senare delen av eftermiddagen. Trots den hårda vinden blev det en väldigt fin upplevelse med den vackra fågeln.

Tack Ola!

Vitgumpad buskskvätta, Gamla flygfältet, Torslandaviken, den 26 september 2018.

Skvättan höll företrädesvis till längs kanten på modellflygets start- och landningsbana. Samt på elstängslet, strax NNO om de två bilarna som står parkerade i vänster bildkant.

Under gårdagskvällen drog stormen Knud in över Hisingen. Periodvis har vindbyarna under den gångna natten och idag nått en styrka på ungefär 25 m/s.

Vid Kråkudden på Hönö har det idag setts bland annat stormsvala, klykstjärtad stormsvala och bredstjärtad labb. När det gäller stormsvala så är det enligt Artportalen 14e fyndet inom Göteborgs rapportområde. Sist det sågs en stormsvala inom det aktuella området var den 26 juli 2014 på Hönö både. Misstankar om häckning finns från Bohuslän, men ännu så länge har inte man inte lyckats hitta några ägg eller boungar av den mytomspunna fågeln. Även på Vinga sågs det en stormsvala, eventuellt var det samma som sågs på Kråkudden. Oavsett så var det 1a fyndet på Vinga och blott historiskt 3e fyndet i Göteborgs kommun.

För egen del gick jag som vanligt en runda i Torslandaviken. Hoppades på någon vinddriven alka eller tretåig mås. Det vart inget av dessa, däremot en tjusig blå kärrhökshane, en ung lärkfalk, en adult pilgrimsfalk och så några honfärgade stenfalkar. Och så en grupp obestämda fisk-/silvertärnor som yrde vackert omkring i viken.

Under eftermiddagen gick jag ned till hamnen här hemma i Sandvik och där intill båtbryggorna låg en knubbsäl och plaskade förnöjsamt i busvädret.

Knubbsäl, Sandviks småbåtshamn den 22 september 2018.

Det har blåst kuling med kraftiga regnskyar. Becksvarta och gråsnabba molnformationer driver dessutom på fantasin om världens upphörande och den mänskliga tidens slut. Nåja, vad bryr sig, förslagsvis, en ladusvala om den mänskliga tidens slut. Den har ju fullt upp med att snappa insekter i septemberskymningen vid en liten pöl på västra Hisingen. Och där stod jag – människobarnet med puerila och storvulna Hollywoodfilmstankar om tidens slut – och tittade, alltid lika förundrad och häpen, över ladusvalans vidunderliga skicklighet att fånga småkryp i luften.

Om några månvarv, när snön ligger djup häruppe i Norden, är ladusvalan hemma i sitt älskade tropiska Afrika. Själv släntrade jag så småningom hemåt i skymningen och funderade på varför inte Bill Pullman fick en Oscar i sin lysande rolltolkning som presidenten Thomas J. Whitmore i filmen Independence Day från 1996.

Genomskinlig morgon på Hisingen. Ovädersmolnen tornade emellertid upp sig från sydväst framemot förmiddagen. Därefter avlöste störtskurarna varandra så att träd, buskar, gräs och vass bugade tungt under vätan och den tilltagande sydvästvinden.

Tre brushanar födosökte på Torslanda golfbana. Ensam lärkfalk, en årsunge, jagade sländor och småfåglar vid gamla flygfältet i Torslandaviken.

Gråhägern kraxade och gjorde sig till.

Förhöststämning.

Ovädersmoln över Torslandaviken.

Brushane, Torslanda golfbana.

Lärkfalk vid gamla flygfältet, Torslandaviken.

Lärkfalk och skata, Amhult i bakgrunden.

Lärkfalk, 1k, årsunge (samma individ på alla tre bilderna).

Gråhäger.

Milda makter vilken fin inledning på september. Helios den medlidsamma, är sannerligen på ömsint humör.

En god päronsort, Göteborgs diamant, växer i min trädgård och allra bäst smakar diamanten omogen. Nu är de flesta mogna och åtskilliga har också börjat jäsa och svullna, en och annan har dessutom inlett förruttnelse, till stor glädje för amiral och vinbärsfuks, och getingar av allehanda slag som gillar härsken och skämd frukt.

Igår eftermiddag besökte en makaonfjäril mina buddlejor. Vid den här tidpunkten på året är det mycket sällsynt att råka på en imago (fullvuxen fjäril) av makaonfjäril. Större dagsvärmaren har varit en trogen besökare, såg den hastigt senast i tisdags och därmed har den varit till och från i trädgården i 2 veckor.

Denna sista augustidag var himlen grå med milda ockragula inslag. Luften kändes tunn och kylig när jag gick i Torslandaviken. Vassen prasslade i den friska eftermiddagsvinden. Mot havet i sydväst öppnade sig mudderdammen som en övergiven och gudsförgäten plats, i nordväst reste sig Karholmens urberg och glesa hällmarksskog, i nordost ligger deponin, ett vidsträckt och litet buktigt område som större delen av året är täckt av blekt kortvuxet gräs. Österut stod backsvalekolonin stum och tyst mot horisonten som myllrar av högresta skorstenar och kantiga industrifasader.

En stenskvätta gjorde mig sällskap. Det är en tuff fågel och man riktigt känner dess styrka och spänst. På Grönland kallas stenskvättan för Tikmiakpauruk som betyder ”liten örn” eftersom eskimåerna är så oerhört imponerade av den.

En huggorm ringlade i stenskravlet medan två lärkfalkar jagade trollsländor mot de gråa molntrasorna. I morgon är det höstens första dag.

Varannandagsväder. Regn och blygrå himmel, sol och flaggblå himmel och pampiga cumulusmoln som seglar i alla väderlekar.

Vad har då hänt på Hisingen? Jo, framförallt har stora mängder starar rört sig i landskapet och det är oerhört glädjande med tanke på att staren alltjämt är rödlistad som VU, sårbar. Den största flocken på cirka 3500 individer såg jag den 18 augusti i Torslandaviken. På ett vackert och simultant vis böljade den fram och åter i himmelshavet påminnande om ett enormt fiskstim.

Den 22 augusti besökte återigen en större dagsvärmare min trädgård. Det var inte samma som den 12 augusti eftersom den individen var sliten och hade förlorat rejält med fjäll, den här individen var tvärtom i skinande god färgform. Till råga på allt höll den sällsynta och förtjusande svärmaren även till i trädgården under nyss lidna helg och åt med välbehag nektar från buddlejorna.

Snart ljuva september.

Omväxlande väder på Hisingen den senaste tiden. Åska, regn, storm och så vilsamt solsken däremellan.

Idag blåste det emellanåt frisk nordvästlig vind, i övrigt mestadels soligt med ett och annat fluffigt cumulusmoln som höjde sig praktfullt över landskapet. Mitt i denna augustiidyll röjde jag upp i uthuset. Tidvis kastade jag en blick på någon av mina buddlejor och ena stunden var det två makaonfjärilar på besök och andra stunden ett gäng amiraler och sandgräsfjärilar.

Framemot eftermiddagen, när vinden just hade mojnat, stod jag med ett par rullskridskor i handen och funderade på om de skulle ges bort. Då hände det, plötsligt såg jag en större dagsvärmare sväva över en av de vita buddlejorna!

Kors i taket!

Historiskt är fyndet sammanlagt det 5e i Göteborgs kommun och det allra första på Hisingen! Större dagsvärmare, skriver Artdatabanken, ”förekommer från södra Europa och norra Afrika genom Arabiska halvön, Iran och södra Ryssland till Kina och Japan”.