Björnbärstider på Hisingen. Skålar, hinkar, baljor och kärl samt en och annan kaffekopp fylls till bredden. Inte bara människobarnen älskar de källarsvarta bären, också svarthättan och trädgårdssångaren äter med välbehag och sinnlig njutning om formuleringen godkänns.

På grund av den exceptionella värmen som pågått månvarv efter månvarv sneglade ”hösten” tidigt på asp och björk, ja några började gulna så tidigt som i början av juli.

För egen del är jag Torslandaviken trogen, hon är för att travestera Sören Kierkegaard, min trognaste älskarinna och jag kan inte annat än älska henne tillbaka. Och det jag fått tillbaka av henne den senaste tiden är hissnande fina upplevelser av bland annat rördrom, kungsfiskare, kejsargås, årta, gråhakedopping, sävsångare och sist men inte minst smalnäbbad simsnäppa!

Augusti i Torslandaviken.

Smalnäbbad simsnäppa!

Kungsfiskare.

Kopparödla.

Enligt SMHI kommer det bli den varmaste juli månaden sen temperaturmätningarna startade 1756 i Stockholm. På grund av den intensiva värmen äger omfattande skogsbränder rum på flera platser och särskilt allvarligt är det just nu i Dalarna, Gävleborg och Jämtland.

Ja, juli 2018 ser alltså ut att bli den varmaste på 262 år och till följd av hettan blommar mina buddlejor tidigare i år och deras praktfullhet lockar till sig yrfän av allehanda slag. Bland annat har det sen en tid tillbaka uppehållit sig 4 stycken makaonfjärilar på buddlejorna. Flera gånger om dagen när de råkar befinna sig litet för nära varandra så inleds akrobatiska luftstrider som kan pågå i flera minuter tills en av kombattanterna så småningom tar mark och slår ihop sina vingar och därmed signalerar att striden är över för den här gången.

Fågelsången är det lite si och så med när vi nu närmar oss mitten av juli. I gryningen igår satt visserligen en taltrast i Torslandaviken och sjöng som vore det en fridfull aprilmorgon. Och helt visst hör man en och annan gransångare och lövsångare, grönfink och steglits ta både ton och drill. Men i övrigt lyssnar man mest åt fågelföräldrarnas varningsläten och ungarnas tiggläten. Ja, det är på många sätt en stilla och lugn tid på året men också den mest ömtåligaste eftersom det kräver en särskild respekt och försiktighet när man rör sig i fåglarnas barnkammare.

Vädret på Hisingen är alltjämt stekande varmt. En åskfront drog förbi häromdagen men det föll knappt något regn alls. Å andra sidan trivs fjärilar, blommor och insekter av allehanda slag i medelhavsklimatet.

Silverstreckad pärlemorfjäril, Gossbydals slåtteräng den 9 juli 2018.

Myskbock, Sandvik den 8 juli 2018.

Humledagsvärmare, Sandvik den 8 juli 2018.

Makaonfjäril, Sandvik den 9 juli 2018.

I Torslandaviken for två skäggmesar, årsungar, omkring bland buskar och träd som vore de förvandlade till stjärtmesar. Det var en speciell upplevelse att se dessa karismatiska fåglar göra besök i en livsmiljö som inte är svårgenomträngliga vassruggar. Idag hade jag i viken också den stora glädjen att träffa på en törnskatehona som matade sina tre ungar. Att konstatera en lyckad häckning när det gäller törnskata är mycket ovanligt i Torslandaviken.

Senare under dagen besökte jag västra Sandvik i hopp om att eventuellt se årets första sexfläckiga bastardsvärmare och vickerglasvinge. Båda insektsarterna är rödlistade i kategorin NT, nära hotad. Och visst hade jag tur, i synnerhet med glasvingen, lyckades hitta 7 stycken individer.

Bloggen Omvägen tar nu litet semester, några veckor eller så.

Trevlig sommar!

Skäggmesar, årsungar.

Törnskata, en hona som matar en av sina ungar.

Sexfläckig bastardsvärmare.

Vickerglasvinge.

Det blev en småblåsig och solig midsommarafton på Hisingen. Under natten mot midsommardagen mojnade nordvästvinden och vred över till sydväst och med ens blev det varmare och behagligare.

Dagens stora överraskning var när jag hittade 42 larver av karminspinnare på Nötö. Karminspinnaren är ganska sällsynt på Hisingen och Göteborgstrakten. Några larver makaonfjäril på Långholmen, blev det också.

Karminspinnarlarver.

Makaonfjärilslarv och strandkvanne.

Satt med ryggen lutad mot en sten och framför mig låg Karholmsdammen och Torslandaviken i kvällsljuset, stillnad efter en småblåsig dag. Korna råmade medan två brushanar födosökte i strandkanten. En gråhakedopping fiskade fridfullt.

Slöt ögonen och drömde att jag befann mig i en gråsilvrig slåtterlada i förflutenhetens landskap. Tyckte mig höra storspovens vemodiga flöjt samtidigt som jag åt hjortronsylt och tunnbröd.

Rallarrosen blommade.
Rallarrosen blommar.

En fjärilsart, närmare bestämt en blåvinge som är ganska sällsynt, eller åtminstone sparsamt förekommande på Hisingen är ängsblåvingen. Olyckligtvis, som flera av våra fjärilsarter, när det gäller ängsblåvingen är att populationen går nedåt i Sverige. I vårt grannland Danmark är trenden betydligt allvarligare, på flera platser är den på väg att helt försvinna, vilket är fallet i Storbritannien där den vackra blåvingen numera är borta ur dagfjärilsfaunan.

Orsaken till varför ett stort antal fjärilsarter missgynnas är bland annat den starka moderniseringen av jord- och skogsbruket. Mot bakgrund av detta, blev jag idag oerhört upprymd, när jag hittade åtminstone ett 10-tal ängsblåvingar i Torslandaviken och dessutom ett 20-tal silverblåvingar.

Ängsblåvinge.

Silverblåvinge.

På självaste nationaldagen fick vi besök av en hagtornsfjäril i trädgården. Det var våra kantnepetor som attraherade. Till råga på allt surrade tre humledagsvärmare runtomkring den nobla fjärilen.

Under morgonen promenerade jag till Torslandaviken. Busksångare var kvar och sjöng flitigt vid NO-delen av Karholmsdammen.

”Jungfru Marie nycklar” (fläcknyckel) blommar.

Morgonhimmel.

Hagtornsfjäril i trädgården, nobelt besök på självaste nationaldagen!

Humledagsvärmare.

”Jungfru Marie nycklar” (fläcknyckel), Torslandaviken.

Framemot kvällen cyklade jag till skogsområdet som ligger strax norr om Bua-skogens slut. Himlen var molnfri och ljus och en ljum vind drog genom landskapet.

Eftersom jag bor alldeles vid havet med klippor och vidöppen horisont, upplever jag emellanåt en stark längtan till skogen, till det slutna och dunkla som endast en skog kan ge.

Skogen vid Bua-skogens slut är på intet vis så dunkel och tillsluten som jag eftertraktar men ändå tillräckligt hemlighetsfull för att man genast ser att det är en skog och ett landskap för trädlärkor och nattskärror.
Och mycket riktigt, vid 23-tiden, började två nattskärror, inledningsvis på litet avstånd, spela och deras säregna läte surrade över lingonris och knastertorr mossa. Efter en stund tystnade det trolska surrandet och alldeles nära på en trädgren landade en nattskärra.

Luften vibrerade när jag cyklade hemåt i sommarnatten.

Nattskärra vid Bua-skogens slut.

Promenerade i den rofyllda sommarmorgonen. Såhär i början av juni finns det någon slags översinnlig klarhet i luften som dröjer sig kvar efter den vackra och ack så korta tiden mellan hägg och syren. Men på samma gång som upplevelsen ger skärpa finns också en underlig oskärpa som endast en ovanligt lång värmeperiod kan ge åt landskapet och ens sinne. Måhända inte så förvånande eftersom temperaturen den senaste tiden varit på strax över 30 grader.

Himlen morgonspeglade sig själv i Torslandaviken. Kärrsångarna jazzade på i hastig musikalisk takt lite varstans. Då, plötsligt mitt i steget vid NO-delen av Karholmsdammen, hörde jag en sångare som sjöng i lugn takt med upprepande strofer – en busksångare! Det är första gången en busksångare har upptäckts i viken och historiskt är det sammanlagt 10e fyndet för Göteborgsområdet.

Makaonfjäril och två humledagsvärmare födosökte en lång stund på våra kantnepetor under eftermiddagen.
Flädern blommar.

Busksångare, Torslandaviken den 3 juni 2018.

Fyndplatsen, NO-delen av Karholmsdammen.

Två jungfrusländor stod staty i den varma förmiddagssolen i kanalen vid Skeppstadsholmen. En ål födosökte i det grunda vattnet och en humledagsvärmare hastade förbi.

Gökar gol både i öst och väst.

Blå jungfruslända, en hane.

Kanalen, eller den lilla ån om man så vill, vid Skeppstadsholmen.

Ål, numera en akut hotad art. Enligt Världsnaturfonden finns det endast, jämfört med antalet på 1950-talet, cirka 1-5 % av beståndet kvar.