Både juldagen och annandagen är det dimma och 9 plusgrader.

Årshjulet närmar sig sitt slut. Går en promenad i Torslandaviken. Tidvis blåser det friskt från sydväst och lätta regnskurar tar sig igenom tjockdimman. Antecknar bland annat berglärka, vitkindad gås, järnsparv, snatterand, sävsparv och enkelbeckasin.

Torslanda golfbana, Torslandaviken, den 26 december 2024.

Novembervädret har varit omväxlande. Ena dagen minus 16 grader för att dagen efter visa 14 plusgrader. Periodvis busväder med ihållande regnskurar och hårda vindar från sydväst.

I början av månaden uppehöll sig tre bergänder i en av de större dammarna på Torslanda golfbana. Glädjande eftersom bergand numera är en sällsynt gäst i Torslandavikenområdet. Antecknade även en ägretthäger den 5 november. Däremot har det varit glest med berglärkor i år. Endast några få individer har setts under november i Torslandaviken. Vi har ju tidigare under många år varit bortskämda med flockar uppemot ett 40-tal individer.

Från och till har jag sett en adult (4k+) nordsjösilltrut på golfbanan. Senast den 23 november, och det är fenologiskt ovanligt för silltrut, i synnerhet äldre fåglar som dröjer sig kvar på våra breddgrader.

Min personliga årslista för 2024 i Torslandaviken är nu uppe i 195 arter. Det kommer bli svårt att nå fram till den magiska 200-gränsen, något jag endast lyckats med en gång, närmare bestämt år 2020.

Arter som jag ännu har goda chanser att se, även om de är sparsamt förekommande, vissa inte ens årliga, före årskiftet är bland annat hornuggla, alfågel, stormfågel, tobisgrissla, alkekung, havssula, svarthakedopping, nötskrika, svart rödstjärt, tallbit (setts flera i år i Göteborgsområdet) och vattenpiplärka.

Bergänder, Torslanda golfbana, Torslandaviken, den 4 november 2024.

Bergand, Torslanda golfbana, Torslandaviken, den 4 november 2024.

Hård sydvästlig vind. Regn i luften när jag promenerar en runda i Torslandaviken. Antecknar bland annat en bergand, en årsunge (1k), på Torslanda golfbana. Den upptäcktes häromdagen i dammen närmast klubbhuset. Numera är bergand en sällsynt gäst i viken. Även på golfbanan, mellan utslagsplats 3 och 10, antecknar jag fyra berglärkor, de kommer sannolikt övervintra i området.

Så plötsligt får jag syn på en flock starar, cirka 1000 individer, som flyger över golfbanan. Fram och åter böljar flocken. Då händer det. Mitt i den mörka formationen glimrar det till och jag får syn på en ljus stare och till min stora glädje landar flocken på golfbanan. Febrilt letar jag efter den ljusa staren och till slut finner jag den och känner direkt att det är en rosenstare, en årsunge (1k).

Rastlöst letar flocken mat i gräset, men den hårda vinden tvingar dem upp och ned på vingarna. Proceduren upprepas flera gånger, vilket innebär att jag har fullt sjå att följa rosenstaren som försvinner i den stora flocken. Men så får jag närkontakt och kan tydligt se att den har ljus näbb och ljus övergump samt mörkare vingar i kontrast mot en ljusare kropp. Det är en rosenstare, ropar jag högt.

Det är sju år sen det senast sågs en rosenstare i Torslandaviken. Dessutom enligt Artportalen är den här rosenstaren höstfenologirekord för Göteborgsområdet.

Rosenstare, årsunge (1k), Torslanda golfbana, Torslandaviken, den 31 oktober 2024. Man ser den ljusa rosenstaren lite för sig själv uppe till vänster på bilden.

Rosenstaren är ungefär mitt i bild. Här ser man tydligt hur den skiljer sig från de vanliga stararna.

Rosenstaren är ungefär mitt i bild. Här ser man både den ljusa näbben men framförallt den ljusa övergumpen.

Rosenstaren flyger ungefär mitt i bild.

Lövträden blossar i guld och karmosinrött. Promenerar till Skeppstadsholmen och hör ett välbekant lockläte från några täta buskar som står intill ett vackert stenröse vid holmens sydudde. Det är en brandkronad kungsfågel som håller till därinne bland trasselgrenarna.

Under gårdagen såg jag ytterligare två brandkronade kungsfåglar på holmen, kanske var detta en av dessa. Dessutom träffade jag på en individ på holmen i slutet av förra månaden.

Det har varit en fin och stillsam höst på södra Hisingen där jag bor. Framför allt har det varit en fin höst när det gäller forsärla. Har närapå haft forsärla varje gång jag varit ute. Den 15 september räknade jag sammanlagt 24 sträckande forsärlor vid Skeppstadsholmen.

Brandkronad kungsfågel, Skeppstadsholmen, Torslandviken, den 13 oktober 2024.

Försöker summera helgen. Värmerekord i september. Trettio grader. Bad med yngsta sonen vid ångbåtsbryggan hemma i Sandvik. Knökfullt med amiraler i trädgården. Och ett överraskande aftonfalkbesök.  

Bad vid ångbåtsbryggan. Plötsligt en liten rovfågel som flyger lågt över vattnet. Det är en ung aftonfalk som är på väg rakt mot rakt oss. Snabba, lätta vingslag. Alldeles nära i varmt medljus.

Varmt medljus.

Vi står kvar en lång stund på bryggan innan vi bestämmer oss för att bada.

Regn under natten. Uppklarnande under morgonen. Sol genom molnen. Cirka 20 grader varmt. Lagom för en längre promenad.

Såg den på långt håll vid mudderdammen i Torslandaviken. Tänkte direkt att det nog var en rödspov, även om avståndet var stort och spovens huvud mestadels var under vatten. Men så lyfte den, endast en kort bit, och visade sina vita vingband, den vita övergumpen och det svarta ändbandet på stjärten. Rödspov, visst var det. En sällsynt gäst i Göteborgstrakten.

Men vilken underart? Det fanns två rimliga möjligheter. Den europeiska rödspoven, som bland annat häckar i Sverige, och den isländska, som mestadels är hemmahörande på Island och mer sällsynt i norra delen av Norge. Den isländska borde fortfarande vara i sin sommardräkt i augusti, enligt vad jag läst och hört från andra skådare. De byter vanligtvis fjädrarna när de nått sina vinterkvarter, men ibland börjar de rugga lite på vägen. Men den här, den hade kommit ganska långt i sin ruggning, särskilt på huvud, hals och rygg. Kanske var det en europeisk rödspov, som häckar i nordvästra Ryssland, där i Karelen och vid Vita havet.

Det går bra för den ryska populationen, har jag läst och hört. Till skillnad från de mer västeuropeiska, som det går sämre för. I Sverige är de starkt hotade, rödlistade, men det här var nog en av de ryska, kanske en individ som inte följde schemat för ruggning som de västliga, utan gjorde det på sitt eget sätt, i sin egen takt. Och kanske var det därför den ännu inte bytt helt och hållet till vinterdräkt, som de andra redan hade gjort.

När man tänker på rödspovarna finns det ju fler underarter än de här två. Det finns en som kallas melanuroides, långt österut i Ryssland, Mongoliet och Kina. Och så en annan, bohaii, som häckar någonstans i nordöstra Sibirien, men där är det ingen som riktigt vet var. Det är mycket man inte vet, trots alla observationer och alla böcker man läst och alla människor man träffat.

Och ändå, där stod jag vid mudderdammen, med en känsla av att ha förstått något viktigt. Men vad det var, det vet jag inte riktigt.

Europeisk rödspov, Mudderdammen, Torslandaviken, den 17 augusti 2024.

Samma individ på alla tre bilderna. Mobilkamerabild genom tubkikare. Beskuren bild i efterhand. Europeisk rödspov, Mudderdammen, Torslandaviken, den 19 augusti 2024.

Samma individ på alla tre bilderna. Mobilkamerabild genom tubkikare. Beskuren bild i efterhand. Europeisk rödspov, Mudderdammen, Torslandaviken, den 19 augusti 2024.

Det var högsommar, och himlen var som en gammal trasa som någon försökte vrida ur, men vinden var envis och höll molnen i rörelse. Där stod jag, vid mudderdammen i Torslandaviken, och såg på hur en flock vadare drog förbi. Det var ett gäng myrspovar, 43 stycken om jag räknade rätt, och så 22 kustpipare och en ensam sandlöpare. De flög tillsammans, och med sig bar de nåt kallt, nåt från en annan plats, ett ställe långt borta som de lämnat bakom sig. Arktis, kanske.

Skärfläckorna, två stycken, hade försvunnit. De hade haft ungar i dammen, men de var borta nu. Någon hade tagit dem. Räv, kanske. Eller nåt annat.

För några kvällar sen, när vinden mojnade, såg jag en skräntärna vid dammen. Den var där bara en kort stund, kanske tio minuter, innan den drog norrut. Skedstorken hade också varit på besök, som om den bara kikade in för att se om det fanns nåt att hämta. Kärrsnäppor och spovsnäppor hade också dykt upp, som de alltid gör när sommaren börjar luta åt andra hållet.

Och nu står augusti där, i farstun, som en gammal bekant man inte är riktigt redo att släppa in.

Skräntärna, mudderdammen, Torslandaviken, den 21 juli 2024.

Skedstork, 3k-, mudderdammen, Torslandaviken, den 13 juli 2024.

Uppdatering om den pågående skärfläckehäckningen i Torslandaviken.

De två skärfläckorna började ruva den 2 juni, men redan den 11 juni, efter en tid av ostadigt väder, med regnskurar, hagelstormar och tidvis vindbyar uppemot 25 m/s föll boet samman i det höga vattenståndet i mudderdammen (vadhavet) och de fyra äggen hamnade i vattnet. En skådare som bevittnade händelsen agerade blixtsnabbt och räddade äggen och förbättrade samtidigt boet.

Skärfläckorna kom tillbaka efter den dramatiska händelsen och efter en ruvningsperiod på cirka 24–25 dygn såg tre ungar dagens ljus den 26 juni.

Tyvärr dog en unge idag den 28 juni. Oklart varför. Skärfläckeparet fortsätter att ruva eftersom ett ägg ligger kvar i boet.

En reflektion. Just nu letar de två ungarna mat på en mindre grusbank som inte erbjuder så mycket föda eller skydd. Grusbanken är synlig så länge vattenståndet är oförändrat, men det kan förändras snabbt så att banken försvinner helt under vatten.

Funderar på om ungarna kommer hitta tillräckligt med mat den närmaste tiden. Större strandpiparen häckar också i dammen och deras ungar förefaller vara vid gott mod.

Mobilkamerabild, genom tubkikare, beskuren i efterhand. Skärfläcka med en årsunge (pulli), mudderdammen, Torslandaviken den 28 juni 2024.

Det småregnar. Molnen har brådis som det heter i huvudstaden. Klockan är inte ens sju på morgonen. Nog blir det åska. På självaste nationaldagen. Mitt i fläderblomlyckan. Det går inte an.

Mitt på ett stenröse i Bohuslän står jag och glor på Västergötland. Kaffe har jag druckit. Klockan är inte ens sju på morgonen och busksångaren musicerar i jättelokornas land.

Som om han hade ett svårt beslut att fatta. Så sjunger han. Busksångaren från Burma. Gissningar har ju den egenheten att den mäter gissningar. Burma får det bli. Avståndet några tusen varv runt Hisingen.

Trevlig nationaldag på er. Någon åska blev det inte. Regnbågen förgyllde som en blomsteräng. Klockan är inte ens tio på kvällen. Mitt i fläderblomslyckan. Det går an.

https://www.artportalen.se/Image/5217631

Busksångaren, sjöng bland jättelokorna vid den högre busken, centralt i bild, Gamla flygfältet, Torslandaviken, den 6 juni 2024. I bakgrunden ser man gamla flygledartornet i Amhult.

Det var en vacker junimorgon, sådär som det kan vara när sommaren precis har börjat och luften känns ren som nytvättat linne. Promenerade i Torslandaviken, vid Karholmens norra del, när jag plötsligt hörde något. Inte en vacker melodi, utan ett ljud som mest påminde om ett gnisslande oljud, som när en gammal, rostig cykel rullar fram på en grusväg. Ljudet som förde tankarna till en gammal rostig cykel kom från en fågel, en trastsångare på livligt morgonhumör.

Där satt den alltså, vid vassen vid pumphuset, och försökte få fram sin musik, eller vad man nu ska kalla det. Det var länge sedan jag hittade en trastsångare här, nästan på samma ställe, den 9 maj 2013. Det var något speciellt med att höra den igen, som att återse en gammal vän som man nästan glömt bort.

Trastsångaren, den där ovanliga gästen som inte brukar slå sig ner i Göteborgsområdet, men som ändå dyker upp ibland, som för att påminna en om att inte allt är som man tror.

https://www.artportalen.se/Image/5228465

Trastsångare i motljus, vassen vid pumphuset, Karholmens norra del, Torslandaviken, den 1 juni 2024.

Just nu äger en fantastisk händelse rum på mudderdammen (vadehavet) i Torslandaviken. Skärfläcka häckar för allra första gången inom Göteborgs rapportområde.

Nog bäst att gardera sig och lägga till uttrycket ”modern tid”. Historiker låter oss förstå att ”modern tid” börjar år 1500. Det är ju länge sen. Nog bäst att flytta fram det välkända uttrycket några hundra år, låt oss säga till år 1800.

Finns det några historiskt kända häckningar i modern tid av skärfläcka inom Göteborgs rapportområde? Artportalen ger inget svar. Däremot svarar den att det äldsta fyndet var två skärfläckor som sågs den 28 maj 1967 på Stora Hästholmen i Björlanda.

Bläddrar man i AP från det äldsta fyndet fram till idag så upptäcker man att skärfläcka alltid har varit en mycket sällsynt gäst inom Göteborgs rapportområde. Och när skärfläckan ses är det snudd på alltid ensamma individer eller par. Dessutom är observationerna tillfälliga och hastigt övergående. Skärfläckan har så att säga bråttom, inte haft tid att stanna några längre stunder.

Artportalen berättar också att det högsta historiska antalet skärfläckor som setts på en och samma gång är 5 ex och de sågs den 22 april 2002 på Rivö i Göteborgs södra skärgård.

En fantastisk händelse äger nu rum på mudderdammen i Torslandaviken. Skärfläckeparet dök upp den 21 maj. Vid något tillfälle sågs ytterligare en individ men den motades bort av paret. Nu hoppas vi att häckningen skall bli bra.

Fotnot: ”Göteborgs rapportområde avser kommunerna Göteborg, Mölndal, Härryda, Partille och Öckerö.”

Mudderdammen (vadehavet), Torslandaviken den 21 maj 2024. De två skärfläckorna ser man i bildens nedre högra bildkant. I bakgrunden ett fartyg som ligger ankrat vid Hjärtholmen.

Mudderdammen (vadehavet), Torslandaviken den 21 maj 2024. På bilden ser man den aktuella häckplatsen, sydöstra delen av mudderdammen.

I kvällningen går vi till Torslandaviken. Min käresta och jag. Blomstermånaden vackrast när det skymmer.

I kvällningen träffar vi på en skedstork. Upptäckarglädjen i genomskinligt ljus.

Måsarnas rop stillnar, tar ro mot natten.

Allt är nära.

Skedstork, adult, Mudderdammen, Torslandaviken, den 14 maj 2024.

Skedstork, adult, Mudderdammen, Torslandaviken den 14 maj 2024.