Pudersnö efter några dagars kyla på barmark. Isen börjar lägga sig under en gråvit himmel. En ensam gärdsmyg eller jordsmulan som jag tycker om att kalla den, pilar snabbt som en bevingad mus mellan de frusna stenblocken.

Nio hägrar sveper storvingat över viken.

Det är samernas nationaldag.

Gärdsmyg (jordsmulan), Sandvik.

Sandviks småbåtshamn (norra delen) med Skeppstadsholmen i bakgrunden. Lite längre bort i bild ligger Hjärtholmen. Vindkraftverket i horisonten står på Risholmsudden.

Vinterklippor hemma i Sandvik.

Halvklart till mulet med tidvis gles yrsnö. Minus fem grader och en frisk nordlig vind. I Torslandaviken ett pratsamt sällskap i bladvassens skyddande snårskog. Det var skäggmesar som letade mat i den bistra kylan.

Diskreta knackningar i vasskogen avslöjade en blåmes som försökte hitta övervintrande larver inuti vassens håligheter. Några sångsvanar sjöng vemodigt milt i sina lurar och en morkulla flög hastigt upp från marken från sin dagplats i en gles träddunge.

Ett litet hörn av Karholmsdammen.

Sångsvanar.

Blåmes.

Isigt ljus över Hisingen. Minus fyra grader, barmark och en obarmhärtigt kall och tidvis frisk nordostlig vind. När man rörde sig gnisslade benknotorna för varje steg som en osmord cykelkedja.

Februari är här. Årshjulets kallaste eker. Promenerade till Bulycke som ligger ungefär 1 km norr om Torslandaviken. Märkvärdigt tyst i den vackra tallskogen. Hyste hopp om tofsmes och svartmes och med lite tur en talltita. Men icke. Däremot drog två korpar fram och åter över skogen under flitigt skrockande och klunkande på korpars vis.

På hemvägen svepte en havsörn förbi över Hästholmskanalen vid Torslandaviken. Och hemma i Sandvik satt en ekorre på en gren och liknade en kvarglömd ullvante som någon vänlig själ tagit upp från marken.

Tallskog i Bulycke.

Ekorre, hemma i Sandvik.

Sol och tidvis frisk sydvästlig vind. Besökte Krossholmen, som ligger på sydvästra delen av Hisingen, under eftermiddagen. Sju sångsvanar drog söderut längs horisontlinjen. Temperaturen hade stigit från nollgradigt under morgonen till fyra plusgrader. En gröngöling klykade gällt och trummade en stund på en telefonstolpe som stod mitt på holmen.

Regn som övergår till blötsnö väntas i natt.

Måne över Hisingen.

Krossholmen, södra delen.

Krossholmen, södra delen. Fartyg vid Hjärtholmen, Torslandaviken.

Krossholmen, norra delen.

Krossholmen, västra delen. Landremsan vid horisonten är Brännö och Galterö.

Till Krossholmen.

Måne över Hisingen, Sandviks badplats.

Flammande solsken, frost på marken och vindstilla. En förtjusande bild av köld och vinterfrid på Hisingen. Promenerade till Torslandaviken. Berglärkorna var morgonpigga på mudderdammen medan en ensam tofsvipa gnydde missnöjt. På ett gott jakthumör var däremot en varfågel som jäktade livet ur en stackars blåmes innan den lyckades rädda sig undan i vassen vid Karholmsdammen.

Mot kvällen mulet. Kommande natt väntas sydlig eller sydvästlig vind med tidvis hårda vindbyar här vid havet.

Skeppstadsholmen i förgrunden. Den isbelagda vattenspegeln framför de höga skorstenarna i bakgrunden är Karholmsdammens sydvästra del.

Berglärkor, mudderdammen, Torslandaviken.

Varfågel, mudderdammen, Torslandaviken.

Vi närmar oss slutet av januari och dagarna är märkbart längre. Cyklade till Öxnäs i gryningen och en mild sydvästlig vind svepte genom landskapet. Framemot förmiddagen blev himlen så småningom vackert gråblå och ute på åkrarna, strax nordost om Öxnäs by, sprang två rävar sida vid sida och de lyste som eldslågor mot den brunsvarta jorden.

I Öxnäs har det bott människor i tusentals år och i denna tid lever Öxnäs by kvar som en så kallat oskiftad by, vilket är ovanligt eftersom de allra flesta byarna på den svenska landsbygden splittrades under skiftesreformerna som genomfördes under 1800-talet. Öxnäs betyder oxarnas näs och det mesta av naturen i området är gammal sjöbotten.

Ett stenkast norr om byn rinner en bäck som heter Kvillen och på sina ställen är den närmast likt en å som slutligen mynnar ut i Nordre älv.

Eftersom Öxnäs, tillsammans med bland annat intilliggande Lagmansholmen, Nordre-älv-stranden, Trädet, Askesby, har en sådan omväxlande natur med hällmarksberg, våtmarker, betesmarker, ljunghedar, strandängar, hagmarker, ek- och bokskogar, är djur- och fågellivet i trakten oerhört rikt och spännande under hela året.

Idag såg jag en pilgrimsfalk jaga kråkfåglar väster om Öxnäs by, närmare bestämt vid Nordre-älv-stranden. Dessutom en duvhök, en fjolårsunge, som slog en kråka som slank undan i blotta förskräckelsen. Lite varstans ser och hör man övervintrande gulsparvar, men framförallt erbjuder det gamla bondelandskapet mat och rastplatser för både gäss och rovfåglar.

Öxnäs by.

Öxnäs.

Kvillen.

Nordre älv och Nordre-älv-stranden.

Tillbringade den här helgen på Vinga. Bodde i Biskopsgården som är den gamla överlotsbostaden med 12 rum och kök. Vädret var behagligt med endast några köldgrader, svag sydostlig vind och halvklar himmel med tidvis lätta snöfall.

Farvattnen kring Vinga skänker såhär års fina observationer av toppskarv, småskrake, sjöorre, knipa, skärsnäppa och talrika flockar av ejder. Några överraskningar bjöd ön på, bland annat en övervintrande järnsparv som höll till i buskmarkerna strax norr om Biskopsgården samt en kritvit skogshare som stöttes ur sin daglega i en klippskreva.

Helgens häftigaste naturupplevelse var när vi tittade på cirka 150-200 knubbsälar. Den stora gruppen gav ifrån sig en oerhört stark och närmast påträngande odör av härsken fisk. Platsen sälarna uppehöll sig vid heter Ekeskärs skäret och ligger ungefär 1 km nordost om Vinga och kan endast nås med båt.

Biskopsgården, den gamla överlotsbostaden, fotograferad mot öster.

Vinga fyr och båk.

Knubbsäl.

Solig vinterdag på Hisingen. Några minusgrader och vindstilla. Cyklade till Prästgårdskilen som ligger strax söder om Björlanda småbåtshamn. Färden till kilen tog ungefär en timme.

Prästgårdskilen är omgärdad av åkrar och kuperad hällmarksskog. Längst in i kilen finns en våtmark med inslag av vass. Precis norr om kilen ligger udden Store Udd och därifrån är utsikten enastående. Och alldeles nära i väster ligger öarna Stora- och Lilla Hästholmen samt Långholmen.

Dagens överraskning var årets första tofsvipa som födosökte på en av åkrarna i närheten. På åkrarna letade också hundratals björktrastar, ett 10-tal rödvingetrastar samt några ängspiplärkor mat. Och vid Osbäcken stötte jag sju enkelbeckasiner.

Prästgårdskilen samt ön Lilla Hästholmen i väster.

Ön Stora Hästholmen sedd från Store Udd.

Årets första tofsvipa.

Vaknade av att nattvinden hade letat sig ned genom skorstenen och fått kakelugnsluckorna att skallra. Man brukar säga att våren föds i stark vind medan vintern uppstår ur stillheten. Ungefär så kan man beskriva vädret på Hisingen idag.

Promenerade till mudderdammen i Torslandaviken. Sen några år tillbaka arbetar man med att skapa ett artificiellt vadehav där pumpar skall reglera vattenståndet likt tidvatten som drar sig undan. På så sätt skapar man goda förutsättningar för allehanda havsdjur och organismer som i sin tur blir mat åt både häckande och rastande fåglar.

Arbetet med mudderdammen och de schaktmassor man forslar dit gör att området periodvis ser ut som en krigsskådeplats. Trots det sargade utseendet trivs de övervintrande berglärkorna i området och på något förunderligt vis finner de tillräckligt med mat för att ta sig igenom de mörka och bistra vinternätterna.

Mudderdammen sedd på litet avstånd. Landremsan längst ut till vänster på horisontlinjen är Galterö och pricken strax intill är den lilla ön Böttö.

Mudderdammen på litet närmare avstånd.

Övervintrande berglärkor trivs på mudderdammen.

En råkall och frisk sydostlig vind svepte genom Hisingen idag. Någon minusgrad och snö i luften som aldrig föll.

I grannens tall satt några hungriga mindre korsnäbbar och vred och vände på kottarna. Då och då föll en kotte mot marken, ja den mindre korsnäbben är nogräknad, faktiskt litet kinkig i maten.

Guldockra och tobaksbruna och duvgråa färger omsluter kaveldun och vassdungar. Medan det marsipangröna och kanelbruna väcker min längtan till ejdern.

Ett litet hörn av Karholmsdammen.

Kaveldun.

Ejderpar.

Mindre korsnäbb.

Grå himmel över Hisingen och ungefär nollgradigt och en lagom sydostlig vind. Enstaka snöflingor virvlade men upplösta innan de ens nått marken.

En av byns koltrasthannar satt i vårt päronträd och småsjöng i gryningen. På samma gång två rödhakar som munhöggs om vem som hade territoriell rättighet till vår syrenhäck. Blev aldrig riktigt klok på vem av dem som slutligen förvärvade häcken, att kombattanterna inte stod ut med varandra rådde därom inga tvivel.

I Torslandaviken låg en tunn och blek nattis på Karholmsdammen. Skäggmesarna knaprade vasstrå och en grupp tistlar förmådde inte sticka hål på den där gråheten.

Sångsvanar i fjärran.

Ett litet hörn av Karholmsdammen.

Tistlar.

Skäggmes, en hona.

Skäggmes, en hane.

Tunn rök steg ur byns skorstenar eftersom nattens temperatur hade krupit ned till 7 minusgrader. Så småningom tinade solen upp den djupfrysta tillvaron under förmiddagen. Framemot senare delen av eftermiddagen mulnade det på och vinden vred över till västlig och ökade till en frisk och periodvis byig vind.

Promenerade till Långholmen, som ligger vid Hisingens södra farvatten, under eftermiddagen. Skälet till besöket är som alltid Långholmens bistra och grafiska vinterskärgårdsestetik. Ett annat skäl är att man har en vidunderlig utsikt över västerhavet. Långholmen når man via en mindre träbro som finns på öns nordöstra del.

För fågelskådaren är inte Långholmen överraskningarnas ö om vintern. Nej, det är under senare delen av våren och högsommaren som ön visar en speciell magi som får hjärtat, närmare bestämt fjärilshjärtat att genomströmmas av eufori och lycka. Få platser, om ens någon, på Hisingen kan ge ett alldeles tvärsäkert löfte om ett möte med den praktfulla makaonfjärilen. Det löftet kan Långholmen alltid ge.

Långholmen.

Korp, Stora Porsholmen i bakgrunden.

Solnedgång vid Långholmens sydspets.