Läste någonstans, för många år sen, att den amerikanske skådespelaren Kirk Douglas hade haft en hjärnblödning och att han låg på sjukhus och väntade på döden. Douglas låg där och väntade och började drömma att han var död och upplevde sig förflyttad upp bland molnen och mötte där en mycket gammal man med ett långt vitt skägg.

Är jag i himmelen, sa Kirk.

Är du inte klok din jävel, sa gubben. Du kommer ju därifrån.

Paradiset eller Himmelriket, eller hur man väljer att kalla det, finns alltså här på jorden. Fråga Kirk. Han vet. Men är det en tröst att känna till att en person som varit sheriff i Dodge City, gladiator i Romerska riket och till på köpet umgåtts med Kapten Nemo på Nautilus, har fått svaret på att Guds rike finns här på jorden.

Klart som f-n att det tröstar. I synnerhet när himlen över Göteborg inte kan stava till s-o-l-s-k-e-n. Och inte till t-a-l-l-b-i-t heller för den delen. Däremot till skäggmes i Torslandaviken.

Trevlig helg alla Ekoskådare!

Landskapet är julkortsvackert. Tog en lunchpromenad från arbetet och hittade bland annat en grupp stjärtmesar i villaområdet som ligger strax intill Arketjärn, östra Mölnlycke.

I skrivande aftonstund faller fridsam snö mot den våta marken. Blåste gjorde det däremot i fredags och då vart det hullabaloo på Kråkudden på Hönö! Några av festdeltagarna var Jan-Åke Noresson, Leif Jonasson och David Armini och de såg närapå 5000 tretåiga måsar och 1000 havssulor! Dessutom tre storlabbar, två bredstjärtade labbar och tre klykstjärtade stormsvalor!

Hullabaloo!

I lördags såg Bo och Oskar Lodin en vitnäbbad islom på den aktuella udden! Till på köpet hittade Gun-Britt och Kennet Thor en berguv som satt i en tall vid Hönö kyrkogård.

Under den gångna helgen har det också påträffats grålira, havsörn, berglärka, större korsnäbb, kungsfiskare, pilgrimsfalk, snösiska, rördrom, alkekung, stjärtand, alfågel och salskrake. Och många andra fågelarter. När det är så mycket fåglar överallt kan man verkligen fråga sig vilken månad det egentligen är i kalendern.

Trevlig vecka alla Ekoskådare!

Växlande molnighet och en frisk och periodvis hård sydvästlig vind drar genom landskapet idag. Promenerar till Torslandaviken och hittar berglärkorna på golfbanan. Tidigare i höst har de varit nio stycken, men just denna kulna decemberdag är det endast sex individer som håller ihop och letar mat tillsammans.

Finland hundra år som självständigt land. Vårt vackra grannland i öster. Vi är så besynnerligt lika, men ack så olika som nationer. Vi har inte varit i krig på över tvåhundra år, medan de har utkämpat fyra krig inom loppet av ett sekel.

Fyra krig på hundra år. Sådant sätter spår i folksjälen. Om det nu är tillåtet att använda så förenklat och abstrakt begrepp som folksjäl.

I alla fall. Vädret är mulet och regnigt idag. Periodvis blåser det en frisk sydvästlig vind. Emellertid är hårda vindbyar uppemot 20 m/s sekund i antågande under kommande natt och morgondag.
Tjugo meter per sekund. Sådant sätter spår i göteborgaren. Om det nu är tillåtet att använda så förenklat och abstrakt begrepp som göteborgaren.

I alla fall. Vart ska man då spana efter fåglar när det blåser ända in till Frölundas avbytarbänk? Det självklara valet är förstås att stå och glo på havet i något av vindskjulen på Kråkudden på Hönö.
Men har man, liksom jag, förlorat tålamodet att stå stilla i ett skjul och glo timme efter timme på havet, kommer här ett tips de närmaste dagarna. Tipset är promenera utmed havet och titta litet extra noga i hamnar och vikar som ger någorlunda lä för vinden.

Vad ska man då titta efter? Brednäbbad simsnäppa förstås! Upptäcker ni dessutom en spetsbergsgrissla på köpet, ja då får ni ropa ”tjohej!”.

Tjohej! Om det nu är tillåtet att använda så förenklad och abstrakt glädjeyttring om en fågel.

Trevlig helg alla Ekoskådare!

Så står alltså vintermörkret kring oss. Inte alldeles kring oss eftersom fullmånen strålar som en hoppingivande lykta. Formulerar man för övrigt om den inledande meningen, så ger sig adventspsalmen ”När vintermörkret kring oss står” sig tillkänna. Författaren heter Edvard Evers och han skrev psalmen 1914, samma år som första världskriget bröt ut.

Första advent och fullmåne var det igår. Vädret var fridfullt som en altartavla av Bror Hjort. Nu är det måndag kväll, några grader kallt, och närapå vindstilla.
Tidigare idag gick jag en längre lunchpromenad i Wendelsbergsparken i Mölnlycke. Parken hyser gott om stenknäck och en flock på åtminstone 20 individer for omkring i trädtopparna. Då och då hördes deras elektriska ”stri”-läte och andra metalliska ljud.

Fram till 1970-talet var stenknäck en ganska ovanlig fågel i Sverige. Beståndet har ökat sen dess med 25-75 % och bedöms numera vara mycket stabilt enligt Artdatabanken. Stenknäcken gillar allt som liknar kärnor eller frön från bland annat plommon, idegran, bok, alm och hagtorn. Och körsbär och nypon förstås.

I parken finns det också gott om ekorrar som gillar att göra sig till när ljuset är som vackrast.

Trevlig vecka alla Ekoskådare!

När jag skriver detta är det kolsvart decembermorgon och min katt Castor sover på mina axlar. Framför mig på bordet ligger två tidskrifter som skänker ljus och samlad kunskap. Dessutom till bredden fyllda med vackra bilder.

Tidskrifterna heter ”Fåglar på Västkusten” och ”Yrfän”. Den förra ges ut av Göteborgs ornitologiska förening, medan den senare är en populärvetenskaplig tidskrift om insekter och småkryp och ges ut av Sveriges entomologiska förening.

I det senaste numret av Yrfän (nr 4 2017) pryds omslaget av en bivarg och fotografen heter David Lundgren och är med i den här gruppen. Tjusigt omslag (även bilderna inne i tidskriften) David!
Ja, det är verkligen ett gäng kunniga entomologer och ornitologer och på samma gång kolossalt skickliga skribenter och fotografer som ger oss dessa båda högklassiga tidskrifter!

Tack!

Så småningom övergick den kolsvarta morgonen till grå decemberdag. Promenerade som vanligt till Torslandaviken och hittade tre vinterhämplingar. Och på hemvägen, i snålblåsten, satt byns gröngöling på en björk och önskade blomstermattor av vitsippa, blåsippa och vårlök.

Om man tar tidningsrubriker bokstavligt såsom ”Vildsvinen tar över – jägare uppmanas skjuta fler” samt ”Lupiner och mördarsniglar översvämmar hela Sverige”, ja då kan man bli stående framför ett lupinlysande, mördasnigelstinkande och grisbökande bord, och samtidigt fundera på vart man ställt sin kaffekopp. Lyckas man hitta koppen, ja då undrar man självfallet vart mjölken är.

Landets jägare har väl inte tagit mjölken också?

En av det moderna samhällets baksidor är alltså vildsvin, lupiner och mördarsniglar. Nästan som smog, surt regn och kvicksilver. Skulle gärna vilja veta vad Hans Palmstierna (1925-1975), inflytelserik miljödebattör i Sverige en gång i tiden, skulle haft för uppfattning om vår tids ödesfrågor. Skulle han uppmana landets jägare att skjuta fler vildsvin? Allvarsamt uppmuntra medborgare i Svea rike att gå man ur huse för att dra lupiner ur jorden?

Och mördarsniglarna. Ja, vad skulle Palmstierna haft för tankar om den lilla spanska skogssnigeln.

Hur som helst, just den här hösten är det 50 år sedan Hans Palmstierna gav ut debattboken ”Plundring, svält, förgiftning” (1967).

https://www.svd.se/boken-som-fick-oss-att-sluta-strunta-i-miljon

Trots ihållande regn, en högljudd vattenström, en grov stickad mössa och en tjock uppfälld jackhuva, letar sig strömstarens läte fram till mina öron.

Strömstaren ger sannerligen glans åt en trött novembermåndag.

Petnoga och anonym tänker nog de flesta om trädkryparen. När man hör trädkryparen sjunga om våren förändras emellertid den färglösa bilden och man blir alldeles omtumlad av de vackra stroferna som kommer ur den långa pincettnäbben.

Få fåglar är så grafiska i fjäderdräkten och det upptäcker man först när man kommer trädkryparen inpå livet. Då upptäcker man den sidenvita undersidan och det guldockra och sepiafärgade mönstret på ovansidan.
Enligt artdatabanken har trädkryparen minskat de senaste 30 åren med ungefär 18-47%. Glädjande är att populationen i Sverige anses vara stabil de senaste 10 åren.

Återigen hittar jag en mindre hackspett som letade efter larver och andra småkryp inne i vassen. Den här gången höll den lilla spetten till i Södskärsdammen. Men det var i några träd, strax intill, som serverade de feta larverna.

Denna gråbleka fredag visade sig rördrommen vid Södskärsdammen. En ensam snösparv flög förbi vid Krutlagret och en morkulla stöttes intill backsvalekolonin.

Blygrått. Sidengrått. Pärlgrått. Duvgrått. Silvergrått.
Och askgrått.
Och sångsvanar som musicerar.
Hur länge stannar ni, sa jag.