I natt under vargtimmen väntas mer snö. Själv har jag dragit på mig en kraftig förkylning. Då tröstar en kort promenad och en mindre hackspett som letar feta larver inne i vasstrån vid Skeppstadsholmen.
Och så kungsfiskaren på holmen förstås.
Vattenpiplärkan som Ola Wennberg upptäckte igår på Rörö är kvar och sågs idag av Lennart Bogren.
Fem minuter i stan. Låter som en boktitel. Men det är så han säger. Min granne som alltid är klädd i jeans och skjorta i svårfångad färg.
Har du varit i stan, sa jag.
Fem minuter i stan, sa han. Hisingen vill man inte lämna för länge.
Nä, sa jag.
En dag på Rörö. Låter ju också som en boktitel. Eller ett svårfångat företag som tillverkar skjortor i obestämd färg. Obestämd är modernt. Man får vara som man vill. Det är modernt. Och obestämt.
Ola Wennberg är en omodern men på samma gång bestämd pensionär. Han sitter flera timmar i buss för att vara en dag på Rörö. Det är omodernt. Landslaget i curling reser ju i skytteltrafik över hela världen med flyg.
Hur omodern får man vara? Så länge det finns tro, hopp och kärlek och en annan vattenpiplärka och svart rödstjärt går det säkert bra.
Ola hittade en vattenpiplärka och en svart rödstjärt igår på Rörö. Det är sju år sen det sågs en vattenpiplärka på ön, närmare bestämt den 4 januari 2010.
Fem minuter i stan och en dag på Rörö. Hur omodernt och bestämt är inte det. Hur bestämd får man egentligen vara?
Medan jag diskade föll höstens första snö. Och igår såg jag de första sidensvansarna. Fyrtio till antalet. Lika många dagar som Jesus fastade i öknen innan djävulen förledde honom.
November brukar ju som bekant räknas som den värsta månaden på året. Djävulsk månad, ja då tar man i ända från Sahara.
Alldeles nyss gick jag ut i mörkret för att hämta in ved och förlorade fotfästet på tunn is och drattade med ändalykten mot marken. När jag reste mig upp tyckte jag mig höra en vattenrall med luftvägsbesvär, bortåt badplatsen här i byn.
Också alldeles nyss läste jag några rader av Sören Bondesson ur diktcykeln EN M3 JORD (2011).
”Homo Sapiens uppstod för 200 000 år sen. Gråsuggorna har sett likadana ut i 350 miljoner år. Oändligheterna avlöser varandra.”
Trevlig vecka alla Ekoskådare!
Sen några år tillbaka är vi välsignade med berglärkor som övervintrar, framförallt i Torslandaviken, under den mörka och kalla tiden på året.
Men har ni koll på den historiska fyndbilden i Göteborgsområdet? Har ni koll på hur många berglärkor det har setts sammanlagt genom åren? Om ni inte har koll, så kommer här en liten överblick. Upptäcker ni några felaktigheter så korrigera gärna dessa.
De allra första berglärkorna, 5-6 stycken till antalet, som är rapporterade i Artportalen sågs den 29 oktober 1961 av Uno Unger på Rörö, som ligger i Göteborgs norra skärgård. Efter detta, under 1960-talet, bokfördes sammanlagt (medräknat de på Rörö) 25 ex inom Göteborgsområdet.
1960-talet, sammanlagt, 25 ex.
1970-talet, sammanlagt 8 ex.
1980-talet, sammanlagt 6 ex.
1990-talet, sammanlagt 30 ex.
2000-2009, sammanlagt cirka 140 ex (svårt att bedöma korrekt antal, utesluta dubbelnoteringar et cetera).
2010-2017, sammanlagt cirka 60 ex (svårt att bedöma korrekt antal, utesluta dubbelnoteringar et cetera).
Trevlig helg alla Ekoskådare!
En koltrast småstädar i trädgården. Såhär års råder en viss oordning i rabatterna och lite varstans kvarglömda redskap såsom en räfsa som ligger och latar sig på marken vid gråberget, en krokig spade som slår dank mot päronträdet och ett par grova arbetshandskar som degar på lövhögen.
Just det ja, lövhögen inunder syrenen, den väntar förgäves på igelkotten som aldrig kommer. Igelkotten är, härute vid havet på Hisingen, ett djur som blott existerar inne i sagobokens molnfria längtan.
Nån måste ju städa och idag föll det på koltrastens lott.
Själv pysslar jag i köket.
Amen.
Höll jag på att skriva.
Låt oss skylla på det vackra vädret.
Man kan ju bli religiös för mindre än så.
I morgon blir det kaos i vår fagra stad. EU-toppmöte stundar, vägar och trafik stängs av för de betydelsefulla och prominenta.
Är det verkligen kaos?
I helvete heller.
Höll jag på att skriva.
Låt oss skylla på vädret och istället invänta sidensvansen som dröjer denna november.
Sidensvansen är ett tillbakadraget väsen under sommarhalvåret däruppe i de nordligt belägna barrskogarna. Faktiskt är det så att mycket är ännu okänt om sidensvansens levnadsvillkor och ekologi.
Forskning pågår.
Man kan ju bli klok för mindre än så.
Låt oss skylla på vädret.
I helvete heller.
Amen.
Höll jag på att skriva.
Kallt solljus och vinden så orkeslös att till och med nattens iskristaller på grenar och strå inte försvinner direkt. Oxar och mesar luftar novemberkölden ur jacka och byxa.
Ute på Hisingen doftar faktiskt havet, årets alla dagar, sälta och porslinsblått. Besöker man östkusten, exempelvis Öland, så har havet där en alldeles säregen lukt som är fränt stickande och för doftens tanke till bondens mörka gödselstackar.
Porslinsblått och gödselstackar. Inget av dem faller bändelkorsnäbben i smaken. Nej, det ska vara lärkträdets förtorkade plockepinn. Sen åtminstone mitten av september håller det till några bändelkorsnäbbar vid Ljungheden vid Änggårdsbergen.
Bändelskådare
Bändelkorsnäbb
När sydeuropéerna diskuterar livets mening på utekaféer så sysselsätter vi oss häruppe i norr med att tillsammans med svartmesen granska vinterträdens knastertorra meny.
Det händer också att vi dricker kaffe och äter upptinade bullar och småpratar lite för oss själva. Småprat förlänger livet som någon sa. En som inte småpratar såhär års utan är mitt uppe i flyttbestyren är rördrommen. Flyttlasset går bland annat till Danmark och Spanien.
Rördrommen tycker väldigt mycket om novembernatten, inte utan att man undrar vad den tänker däruppe i mörkret hos Skorpionen och Skytten.
Nog småpratat. Den 1 november hittade Conny Palm i alla fall en rördrom vid Södskärsdammen i Torslandaviken och den är kvar även i dag. Med litet tur kan man få se den flyga mellan vassruggarna.
November har överraskat med fridfullt och hemtrevligt väder, ja, som ett läsrum på ett bibliotek. Förvisso lite blåsigt, musgrått och tjädermörkt idag.
Förresten är vi många som hyser kärlek till biblioteken i vårt avlånga rike. Men, i denna besynnerliga tid, finns det människor, och de förefaller dessutom öka till antalet, som tycker att våra bibliotek är del av förflutenhetens landskap och är ingenting annat än mossiga institutioner som bör fraktas bort och förvaras evighetsdjupt i bergrum på fjärran platser.
Vad ska vi då ha istället för bibliotek? Givetvis en avgiftsfri app i mobiltelefonen. Appar skall vara som champagne, det vill säga kall, torr och gratis för att travestera Winston Churchills åsikt om den gyllene drycken.
Således – apparna vår tids champagne!
Mer champagne åt folket! Eller varför inte en isabellatörnskata? Öland fick ju i fjol just det här datumet och det var 4e fyndet i Sverige. Ön Hållö i Bohuslän har också fått besök av den vackra och sällsynta törnskatan, ja visserligen några år (2008) sen men ändå, och till på köpet trivdes den så bra att den stannade från 18 oktober till 2 november.
Promenerade som vanligt till Torslandaviken och såg en rördrom (upptäcktes den 1 november av Conny Palm) vid Södskärsdammen, historiskt var det blott 5e observationen under november månad i Torslandaviken!
Trevlig helg alla Ekoskådare!
Häromdagen, närmare bestämt den 4 november, upptäckte Hans Börjesson en rödstjärt på Kviberget vid Välen och den är sedd fram till åtminstone igår i samma område. Enligt Artportalen är det första fyndet någonsin under november månad i Göteborgsområdet.
Den historiskt senaste rödstjärten i Sverige är ett vinterfynd och gäller en individ som sågs vid Abbekås hamn i Skåne under perioden 8-30 december 2001.
För övrigt har det varit stora mängder gråsiskor lite varstans, och en och annan snösiska förstås, som numera är en underart. Oavsett är snösiska en mycket vacker fågel och just idag förgyllde två individer tillvaron för Ola Wennberg i Torslandaviken.
Sen åtminstone den 21 oktober fram till igår har det setts en vacker tjädertupp vid Hårssjön. Antar att det är samma individ som uppehåller sig i området.
Conny Palm skrev igår i Artportalen:
”Hittad av Ove Ferling inne i skogen utefter vägen till Lilla Sjödala. Åt på blåbärsris i en backe, när den kom till en stenmur lyfte den med ett brak och flög söderut i riktning fågeltornet.”
En mossgrön kung och drottning på 5 gram vardera. Så småningom, när vi blir äldre, hör de flesta av oss inte längre deras kärleksfulla gnabb och gruff mellan tall och gran. Det är en förlust för ett utschasat människoöra.
Numera är kungsfågeln rödlistad som VU – sårbar. Minskningen har varit dramatisk enligt svensk fågeltaxering, 30-40 % de senaste 10 åren.
Med knappt två månader kvar på Gbg-Skärgårdsjakten 2017 leder Bengt Karlsson på finfina 159 arter! Daniel Laveson nafsar Bengt i hälarna på 156 arter, målfoto så småningom. Ett litet trestegshopp ned till bronspengen befinner sig Lennart Bogren på 151 arter.
Som jag skrev häromdagen så får vi hoppas på tallbit och då allra helst i skärgården den närmaste tiden. För övrigt finns det endast två godkända fynd av tallbit i norra skärgården och det ägde rum på Rörö den 7 november 2004 samt på Öckerö den 9 november 2012. Historiskt finns det inga fynd i södra skärgården, dags nu alltså!
Arter som vi har goda chanser på ända fram till ”målsnöret” den 31 december är vitnäbbad islom, dvärgbeckasin, alkekung, jaktfalk, berglärka och vattenpiplärka.
Ska vi inte hitta en superraritet när vi ändå håller på? Varför inte en blek tornseglare, bergtajgasångare, hedpiplärka, svarthalsad trast, nunnestenskvätta eller en fjälluggla?
Omvägen 