Gråmulen morgon och sedan uppklarnande och sol. Promenerar till Torslandviken. Ett 20-tal skäggmesar och tre berglärkor är glada som sånglärkor över det vackra decembervädret.
Mot aftonen glänser fullmånen över vår lilla by.
Det är tid för Björk.
November var inte någon solskenshistoria. Månaden var präglad av regn och en gråtrist himmel med synnerligen uselt humör. Kanske dumt. Närmast blåögt att tro att himlen är fri att välja temperament. Om vi ändå antar att den kan göra självständiga val, så undrar jag varför den väljer att vara sur och tvär en hel månad?
Metrologiska stridigheter i saligheten? Konflikter som draperas och täcks över med ett blygrått tygstycke? Klart som vigvatten finns det en motståndsrörelse däruppe i saligheten. Rättfärdiga som inte står ut med tanken på att de orättfärdiga lider all helvetes kval under deras fötter.
Evig lycka borde inte vara möjlig om man känner till att andra lider och plågas.
På dolda och snåriga luftbroar.
Mat transporteras.
Vatten.
Barmhärtighet.
Nåd till dem därnere.
Jag vill tro så.
Måste.
Har inget val.
Är det möjligt att ha ett gott liv när man vet att andra lider? Tänker på Ann Heberlein när hon skriver i boken Etik (2014).
”Klimatfrågan går inte att lösa på individnivå. Den måste lösas i samspel mellan statliga institutioner och individens handlingar, och vi behöver hjälp att välja rätt. Det måste skapas incitament för människors ansvarstagande. Vi måste ändra vårt sätt att tänka kring miljöfrågor och ansvarstagande. Att avstå från exempelvis flygresor eller kött bör inte betraktas som något gott utan som något nödvändigt. Vi måste, som Peter Singer skriver, upphöra att betrakta engagemang för världens framtid som en moralisk överloppsgärning och inse att det är vår moraliska plikt att göra, inte vad vi orkar och har lust med, utan vad vi måste.”
Regnskyar efter regnskyar. Det våta kvällsmörkret tänder en guldgul frostmätare. Ligger stilla intill mina fötter och brinner.
Tyst.
Läser i Rolf Edbergs Årsbarn med Plejaderna (1987):
Vi är årsbarn med Plejaderna. Vi är födda samtidigt. Vi är också formade av samma stoff. Våra urfäder och urmödrar var världar som en gångs sprängdes så att de partiklar av vilka de bestått spreds som en blå rök över firmamentet. Atomerna i våra kroppar har svetsats samman i smältugnen i någon stjärnas inre. Vår egen evolution är en del av stjärnornas evolution. Plejader eller människor: vi är ättlingar av stjärnor som en gång lyst en annan himmel än vår.
Den guldgula frostmätaren är årsbarn med dinosaurierna.
Födda samtidigt.
Av samma stoff.
Som du och jag.
Som vi.
Senhösten blir lätt att bära när man möter den svarta rödstjärten.
Ett musgrått väsen.
Godhjärtad blick.
Vid småbåtshamnen i Torslandaviken letar hon mat. Bland rostiga järnbalkar, sylvass taggtråd, bortkastade repstumpar och trötta båtkroppar som strandat likt en grupp valar.
Mot himlen kacklar gäss.
Nu kan jag omfamna november.
En grå och kulen dag vid Torslandaviken. November närmar sig i kalendern. En stenskvätta dröjer sig kvar.
Vinterhämplingar. Rastlösa och nyckfulla.
Lågt över det höstbleka landskapet jagar en ensam blå kärrhök.
Vintertid stundar.
Det regnar. Jag lyssnar på Låtsas som det regnar av Veronica Maggio.
En nötväcka tittar nyfiket fram mellan skyarna.
Vi står länge och lutar mot varandras närvaro.
Vi låtsas som det regnar.
För någon vecka sedan traditionsenlig start med fågelmatningen i trädgården. Genast besök av ett 50-tal bergfinkar. Sen bofink, gråsparv och pilfink. Mest glädjande ett 20-tal grönfinkar. Tjusig fågel. Ovanlig förra hösten och vintern. Nog en svampinfektion som heter gulknopp. Troligtvis har den tagit livet av många grönfinkar de senaste åren.
Vädret grått och blåsigt.
Häromdagen. På vilodagen knallade en råka omkring på matningen.
Hänt tidigare att vi fått besök av denna ståtliga kråkfågel.
Skata, kaja, kråka och även korp tar för sig av maten. Även grå- och havstrut. Fisk- och skrattmås. Glupska gynnare det där. Dock har maten försvunnit alltför snabbt de senaste dagarna. Nötter, äpplen, bröd- och ostkanter och diverse frön. Borta på ett ögonblick.
Något stämmer inte.
En plundrare.
Vem?
Under gårdagskvällen lufsar plundraren in på scenen. Lägger sig på alla fyra och knaprar obekymrat i sig godsakerna. Nöjd är ordet. Vi hade inte hjärta att skrämma iväg den.
En grävling blir ungefär 10 år gammal. Bilar eller dunkla skäl gör att den kan hamna på middagsbordet hos någon besynnerlig människoande. I Charles Emil Hagdahls bok KOK-KONSTEN som vetenskap och konst (1879) står det att läsa om helstekt gräfling:
En ung gräfling, kryddor, smör. Då gräflingen är flådd, urtagen och putsad, lägges den i vatten, som på 24 timmar ombytes en gång. Det feta tranaktiga borttages hvarefter köttet förvälles två gånger och skummas; kokningen bör fortgå några minuter varje gång, så att lukt och smak av tran försvinner. Därefter lägges den i nytt vatten med kryddor, såsom salt, peppar, nejlikor, lagerblad, lök, enbär och något ättika, samt får koka tills köttet känns mört; spadet frånsilas, och gräflingen insättes i ugn, stekes hel med smör, öfvergjutes ofta med något af det frånsilade spadet och påspädes med grädde efter smak. Upplägges, serveras och är lika god varm som kall.
Oktoberdagen går mot eftermiddag. Solen medlidsam. Torskbenen vid Göteborgs fiskhamn spår en regnig och blåsig årstid framför oss. Tre skärpiplärkor traskar omkring i hamnen. Dystra väderprognoser bekymrar inte.
Skärpiplärka uppströms Älvsborgsbron i Göteborgs hamn är förresten sällsynt. Kanske är det ungfåglar som planlöst irrar runt efter vinterbostad?
Upptagen med trädgårdsarbete när äldste sonen ropar. En konstig fjäril sitter på vårt hus, säger han. Jag lyfter blicken och knallar dit. Tappar hakan just innan fjärilen går upp i rök. Borta. Men vi hittar den igen på vårt äppelträd. Vi bestämmer den till kvickgräsfjäril. Sällsynt i Göteborgs kommun.
Enligt Nationalnyckeln (volym: Dagfjärilar) uppträder ofta kvickgräsfjärilen i två generationer per säsong, från slutet av maj till slutet av juni och från mitten av juli till mitten av augusti. Att hitta en kvickgräsfjäril i början av oktober. Dessutom på kanelbullens dag är en speciell händelse.
Vi äter frukost när en alflikmätare landar intill Klas Östergren.
Höstregnet smattrar mot rutan.
Ett lyckligt TV-bolibompamoln svävar genom rummet.
Vi har en hyresgäst.
En makaonfjärilslarv. Gillar dill till frukost. Morot till lunch och väldoftande kvanne till middag.
Idag vid lunchtid fotograferar jag den i larvstadiet. Senare på eftermiddagen har den blivit puppa! Inom en tidsrymd av fem timmar har den genomgått sin märkliga förvandling. Könsfördelningen hos pupporna är ungefär 50% av vardera könet. Honornas puppor är generellt större. Förhoppningsvis. I mitten av maj nästa år kryper en vacker makaonfjäril ut från sin vinterbostad. Presenterar då litet bilder här på bloggen av händelseförloppet.
Havssulan som omhändertogs den 18 augusti vid Göteborgs fiskhamn släpptes idag vid Klåva hamn på Hönö. Cirka 25 dagars rehabilitering på Fågelcentralen är över.
Omvägen 