Om människan försvann från Tellus skulle ingen sakna henne. Dyster och bedrövlig tanke. Men vart skulle alla bakterier som har människan som sitt hem ta vägen? Vår kropp är ju en hacienda, en spännande byggarbetsplats, ett ljuvligt spa och en förtrollande sutterängvilla för miljontals bakterier.

Vad skulle hända alla dessa förunderliga invånare om vi tog ner skylten? Vilka ekosystem skulle ta emot dem med öppna armar? Och vart skulle alla spindlar, igelkottar och spanska skogssniglar ta sig till? Vilka andra fuktiga och mysiga krypgrunder, hemtrevliga komposter och delikata trädgårdsodlingar skulle de emigrera till?

Sören Bondeson skriver i diktcykeln En kubikmeter jord (2011).

”I hembygdens blekjord växlar det mellan prydliga rader av fosfater, järnoxider, kiselsyra och varelsernas urval av impulser. På samma gång pågår produktionen av celler i en människa. 1,5 kg tillkommer varje dag. Det innebär 50 ton på en livstid. Ingenstans kan man ta vägen för att bli obunden från allt skapat.”

En storfläckig pärlemorfjäril, trolovad med styvmorsviolen, korsar mitt spår vid Vadskärsudden i Torslandaviken. Denna vindstilla och soliga dag ser jag årets första småspov, grönsångare och ärtsångare. Nyss kommen är också rödstjärten som sjunger intensivt från vår TV-antenn.

Våren blomstrar nu.

Kanske som vackrast.

 

 

 

Lövsprickning och rabarberpaj. Årets första hussvala och lövsångare. Värmebölja av sällan skådat slag. Dagstemperaturer på över 20 grader under hela påskhelgen. Sommaren har anlänt till Bohuslän.

En grönsnabbvinge i vår trädgård. Mindre strandpipare vid Torslandaviken. Snudd på gula av glädje över väderleken.

Och gullvivan. Närkes landskapsblomma som Linné menade kunde användas till färgning av brännvin och snus.

Häromkvällen var jag på Göteborgsoperan och såg dansföreställningen ”Spirit” av koreograferna Sidi Larbi Cherkaoui och Saburo Teshigawara.

Två akter, Noetic och Metamorphosis. Känslomässigt slutkörd efteråt.

Vårljuset har definitivt knuffat ner vintermörkret i en avgrund.

Två påfågelögon kivas nära en sädesärla.

En sällskapssjuk citronfjäril virvlar runt mitt huvud när jag läser ”Det gula huset” (2000) av Gyrðir Elíasson.

Snart april. Gräsmånaden.

http://sv.opera.se/forestallningar/spirit-2013-2014/

http://www.svd.se/kultur/scen/spirit-pa-goteborgsoperan_3343546.svd

 

 

Läser i Staffan Ulfstrands utomordentligt eleganta bok ”Darwins idé” (2008):

”Ingen annan mekanism än naturligt urval är känd som kan ge upphov till anpassningar. Därför är det befogat att påstå att evolutionen drivs av naturligt urval (=ojämlik fortplantningsförmåga) och inte av några andra faktorer. Härav följer att alla nu levande varelser är formade av omständigheter i förfluten tid och alltså utgör gårdagens modeller. Nutida och framtida ekologiska betingelser avgör hur dessa levande varelser kommer att se och bära sig åt om tusen eller hundratusen generationer, något som ingen idag kan förutse.”

Kopplar man Ulfstrand med TV programmet ”På resa med Homo sapiens – Vart är vi på väg”, så undrar man vad som väntar runt hörnet. Inte bara för oss. Allt levande på planeten.

http://www.ur.se/Produkter/147316-Pa-resa-med-Homo-sapiens-Vart-ar-vi-pa-vag

De ekologiska betingelserna på jorden har förändrats. På mycket kort tid. Vart är exempelvis berglärkorna vid Torslandaviken på väg i sin ekologiska resa? Kan en individ av en berglärka hysa en specifik genetisk egenskap som särskiljer den från andra individer av berglärkor? Finns det berglärkor som har superegenskaper som bara väntar på att få komma fram? Vilka genetiska mutationer och ekologiska betingelser krävs? Och hur snabbt kommer det att ske? Kommer det i framtiden finnas fågelgenetiska rådgivare? Vad kommer det i så fall att innebära?

Häromdagen (den 22 mars) hittade jag förresten en mindre strandpipare vid Torslanda golfbana. Fyndet en fenologisk sensation. I alla fall för mig. Piparen återupptäcktes dagen efter i Karholmsdammen vid Torslandviken.

Dagens fågel är knölsvanen. Äktenskapets gränser. Tvärtemot vad många känner till, flytande hos denna ståtliga varelse.

Vid Långholmen. Strax väster om Nötö var det idag tvåsamhetens harmoni. Knappast något vänsterprassel så långt ögat kunde nå.

Ett par, hane och hona, snatteränder rastade på en liten holme. Ett tiotal snösparvar och en pilgrimsfalk svepte hastigt förbi.

Solen var mild.

Vänlig till sinnet.

I mitten av mars brukar jag se årets första silltrut och forsärla. Vid Torslanda golfbana antecknar jag bägge idag. Dessutom en snatterand vid småbåtshamnen.

Kallt solljus.

Nordvästvinden hård och trumpen.

Vårdagjämningen närmar sig.

Efter frukost skrubbar jag utsidan av vårt hus. Nödvändigt arbete. Vi skall måla fasaden under våren.

Årets första sångsvanar flyger förbi. Jag är särskilt svag för sångsvanen. En tydlig orsak är det rogivande lätet som genomströmmar med nya friska pulsslag efter en lång och tröttsam årstid.

Vår lilla by intill havet håller också på att kvickna till efter vintern.

I dag är plusgrader.

Svag vind.

Flödande sol.

Trots det stiger det tunn rök upp ur skorstenarna. Alltjämt vacklar några i tron på våren.

Så småningom uppslukad av det slitsamma arbetet med huset. Då och då fler sångsvanar mot himlen. Har jag tur kanske en mindre sångsvan dyker upp. Tanken dröjer sig kvar.

Dricker kaffe.

Kanelbullar.

Då inträffar det. Mitt i helgfriden rycks jag obarmhärtigt upp ur stolen när två mindre sångsvanar i sällskap med en grupp sångsvanar nästan kolliderar med vår flaggstång. Några ”bogserbåtar” i form av två turkduvor (en ovanlig gäst härute) håller ordning på det vilt krängande ”fartyget”.

Vår lilla by.

Intill havet.

Vaknar efter en lång och förvisso mild och snöfattig vinter.

Inget pulsslag är det andra likt.

Undrar om det finns mer kaffe och bullar?

Igår upptäcktes en jaktfalk. På Lindholmen i Göteborgs norra skärgård. Från Hälsös nordvästligaste udde kan man se falken på ungefär en kilometers avstånd. Närmare än så fodras privatbåt.

Trots det långa avståndet. Det solkiga dagsljuset är ändå upplevelsen speciell och minnesvärd.

Snålblåst och regn. Utmärkt väderlek för årets första dubbeltrast. Mycket riktigt vid Torslanda golfbana hittar jag tre fåglar tillsammans. Dubbeltrasten är svår att komma in på livet. Alltid. Med en allvarlig uppsyn granskar den sin omgivning. Vid minsta lilla oro tar den till vingarna. Då hörs ett underligt snustorrt läte.

En vacker sång på golfbanan. Berglärkor sjunger i busvädret. De fem berglärkorna är återfunna efter två veckors frånvaro. Var övertygad om att de påbörjat sin resa norrut till häckningsplatserna i fjällen.

Promenerar hem. Snöflingor stora som femkronor faller mot den fuktiga jorden. Två råkor. En fjolårsunge och en äldre fågel sällskapar med en flock kajor.

Under kvällen läser jag Mats Furbergs bok Jesu barnbarn – en väg till filosofin (2013).

Tankar stora som femkronor faller mot en röd och fräknig jord.

Soldis gör talgoxen glad. Även mig glad. Förmodligen också de trettiotal råkor som flyger över vårt hus. Det låter i alla fall så.

När vi flyttade hit för några år sen upptäckte jag att vårt hus stod under en luftbro för råkor. Om hundra år har nog andra luftbroar byggts upp. Kanske står då vårt hus under en farled för sommargyllingar.

Häromdagen pratade jag om gråsparven. Nu tvättar de sig i en vattenpöl.

Glada.

Ser i alla fall ut så denna soldisiga torsdag i slutet av februari.

Solen har självförtroende idag. Det har även årets första större strandpipare. Och hundra tofsvipor som sträcker in från havet.

Står vid Torslanda golfbana och tittar på fåglarna. En kort stund innan piparen och viporna överraskade en röd glada. Sällsynt februarigäst på våra breddgrader.

Mjukt och gracilt luftsvängde den eleganta rovfågeln över golfbanan och det gamla flygfältet innan den förlorades ur sikte över Hisingens vinterbleka landskap.

På golfbanan sjunger också sånglärkorna. Har våren drabbats av övermod? Som bekant skall snön falla tre gånger över lärkan innan det blir vår.