Februaridimma. Kan knappt se något inom en armslängds avstånd. Tre hundra år tillbaka i tiden hade vädret varit sinnebilden för vidskepelse och skrock. Om tre hundra år tillhör vi alla ”en av dem som levat för längesen”, som Pär Lagerkvist skriver i diktsamlingen Aftonland (1953).

Vilken sinnebild kommer februaridimman tillhöra då?

Vilken tillhör den nu?

”En gång skall du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna, det multnade lövet. Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna. Din frid skall vara oändlig så som havet.”

Framåt eftermiddagen blir sikten annorlunda. Vid Torslandaviken jagar en honfärgad blå kärrhök.

En grupp råkor.

Första för året.

Sträcker in från havet.

Om trehundra år.

Liv finns den här regniga blåsvädersdagen.

Femtiotre sånglärkor på Torslanda golfbana. Hundra kråkfåglar.

Vad vore vintern utan kaja, kråka och skata?

I en slånbuske en grupp pilfinkar.

Kvittrade.

Kvitterbuske.

Pilfink finner man enkelt lite varstans i våra trakter. Däremot får man anstränga sig för att hitta gråsparven. Dräkten hos gråsparvshanen är en mycket vacker syn.

Ovädersgrå hjässa.

Kanelbrun rygg.

Elegant svart haklapp.

En mästare har fört en kärleksfull pensel över den lilla sparven.

Våren kommer ofta igång med hjälp av en frisk sydvästlig vind. Nu är det mitten av februari. Antecknar i dagboken att våren anlände i dag till våra trakter. Naturligtvis obetänksamt. Nästintill dumdristigt att tro på våren.

Nyss stod jag på farstubron när en havsörn svepte förbi mot den gråblå himlen. Alltid en speciell händelse att se en vitstjärtad gammelörn.

Lika speciellt är det att möta kungsfiskaren. Enligt dagboken är det sjunde gången denna vinter vi träffar på varandra i Torslandaviken. Den blåskimrande fågeln förefaller vara vid gott mod. Även de fem berglärkorna i området har klarat sig bra.

Mest fart är det på kärlekskranka ejderhannar. Ärligt talat. Inte ens deras pråliga kostymer och sammetslena skönsång kan dölja eller förlåta att de ibland sysslar med sexuella trakasserier. Rena övergrepp. Ingenting annat än ett mirakel att ejderhonor överlever den brutala uppvaktningen.

Någon mil norr om Sälen ligger Garpsätra by. Stupande bergsbranter och reslig barrskog. Min sambo och några av hennes släktingar äger en fjällstuga i byn. Vi brukar åka dit med barnen under sportlovet.

Tjäder, orre, järpe och sparvuggla ser vi ofta. Vindstilla nätter ropar pärluggla.

På skidor i det vackra landskapet drömmer vi ofta om att få se hökuggla. Sportlov efter sportlov har passerat. Så plötsligt sitter det en hökuggla i Garpsätra by.

Eufori!

Två havsörnar över vårt hus. Denna vinter har fem olika individer besökt vår by. För inte så länge sen var havsörn en ganska ovanlig rovfågel på Västkusten. För två år sen fastställde man en häckning i Halland. Sist det begav sig i landskapet var på 1890-talet. När havsörn senast häckade i Bohuslän och i Göteborg vet jag inte.

I Mölndalsån kvittrar ”strömprästen”. En munter psalm i det vårlika vädret. Strömstaren är alltid lika besynnerligt svår att upptäcka i forsen. En visuell gåta eftersom när man väl finner den så förstår man inte riktigt hur den kunnat undkomma ens blick.

I det svaga gryningsljuset sitter vår rödhake utanför köksfönstret. Jag går ut med frukost. Havreflingor och krossade jordnötter, russin och några matskedar solrosolja. Favoritmåltid. Vissa morgnar flyger den näpna varelsen så nära och ivrigt runt mina ben som vore den en sällskapssjuk gårdskatt.

Under förmiddagen kretsar en fjällvråk och två havsörnar en stund över vårt hus. Starar och sidensvansar besöker matningen i trädgården. Framåt kvällen ökar vinden och ett ovälkommet regn fräter stora hål i snön.

Februari rivstartar med blidväder.

Grå och blåsig måndag vid Torslandaviken.

Ligger raklång på den frusna marken. Kylan bedövar. Tätt intill mig födosöker två snösiskor tillsammans med ett hundratal gråsiskor. Gruppen småpratar. Timrar hieroglyfer jag inte kan tyda.

Var hittar jag siskornas Rosettesten?

Köldrekord för denna vinter i Sverige. Minus 42.5 grad i Karesuando. Norra Lappland. I våra trakter betydligt mildare. Några minusgrader och ett tunt snötäcke. Icke desto mindre blåser det en vresig och hård vind från sydost.

Idag besökte jag Västra begravningsplatsen i Göteborg.

Kråkor larmade om en havsörn.

På kyrkogården busade en grupp bändelkorsnäbbar i snön.

Vardag.

Igen.

Högtiderna nerpackade i bruna kartonger.

En hökuggla övervintrar vid Gunnestorps mosse i Hisingsparken.

Snökaos väntas till helgen.

I går tjugondag Knut.

Ut i kylan åkte granen. Inte bryskt och hårdhänt. Varsamt och respektfullt. Trots allt en ädelgran. Dock trilsk i dörrposten som en överförfriskad krogbuse. Hallmatta och fåtölj drog den med sig.

Knutdagen har fått sitt namn efter den danske hertigen Knut Lavard. Han lämnade jordelivet ofrivilligt den 7 januari 1131. Helgon blev han. Så småningom. Att slänga ut granen har borgerliga anor från 1800-talet. Och plundra den hörde till traditionen.

Strax efter midnatt. Årets första snö prasslar mot rutan. Innan skymningen gick jag till Torslandaviken.

Berglärka.

Och snösiska och en pilgrimsfalk som fattat tycke för en grupp starar. Mot den slocknande himlen tutade ett 30-tal sångsvanar vemodigt. Talar de danska i morgonbitti? Förstår man det språket rekommenderas detta program.

http://www.dr.dk/tv/se/blues-for-montmartre/blues-for-montmartre#!/

Det regnar inte i Sandvik. Efter besök i Torslandaviken står jag länge i vår trädgård.

Lyssnar efter regnet.

Blott ett lyckligt skratt från vår gröngöling.

Vår gröna hackspett är aldrig ur gängorna. Kanhända det som drabbat regnet? Tappad arbetslust och en tidsenlig depression kan ju även få en väderlek att vilja åka på semester. Ta en paus så att säga. Åtminstone ibland och skicka färgglada vykort från Bahamas. Fast nuförtiden skickar man hälsningar via Facebook eller Twitter.

Nåja. j

Jag behöver inte en paus.

Bara sol.

Står länge i trädgården och skrattar tillsammans med en grön fågel.

God fortsättning på det nya året!

Kompakt gråhet har tagit över landskapet. Tystnaden inte lika massiv. Vid Mölndals sjukhus sjunger några bändelkorsnäbbar.

Och blåmesar.

Och talgoxar.

Och en koltrast från toppen av en skorsten.

Hemma kan vi i den becksvarta gryningen höra rödhaken sjunga några strofer. Då och då kommer den hoppande och plockar något ätbart. Försvinner sedan pilsnabbt in i buskarna. Alltid vaksam.

Kanske en hårdkokt fågelkännare undrar varför jag skriver ”den” och inte ”han” när den helt uppenbart sjunger. Men rödhakshonan revirsjunger också under senhösten och vintern. Utseendemässigt är det svårt att skilja könen.

Efter lunch klarnar det upp. Gråheten släpper taget en kort stund.

En kort stund.