Grå och blåsig tisdag vid Göteborgs fiskhamn.

Vi kom lindrigt undan stormen Simone. Ingen barmhärtighet mot Halland, Skåne och Småland. Vid Hallands Väderö uppmättes hennes styrka till 42 m/s.

Orkan.

I månadsskiftet oktober och november är silltrut ovanlig. De flesta lämnat landet för sina övervintringsområden i sydvästra Europa och nordvästra Afrika. I mitten av mars kommer de tillbaka. Därför blev jag glad när jag hittade två årsungar idag.

En mörklagd och storvuxen.

En ljus och småvuxen.

Trutar ger skrämselhicka. Ofta. Idag var jag övertygad att jag hittat en kaspisk trut.

Men icke.

Sen några år tillbaka besöker jag Göteborgs fiskhamn. Närapå varannan dag under augusti till november. Upptäckt en medelhavstrut, tre kaspiska trutar och en vitvingad trut genom åren. Både korta och längre stunder känner jag mig trygg vid bestämningen av trutar.

Men icke.

En villfarelse.

Uppdatering (31/10) efter mailväxling med en av Sveriges främsta kännare av trutar, så korrigeras nu åldern till 1k, knappast någon förväntad 1k- typ, med citat: ”Det var ju en riktig joker till trut, jag har nog inte sett nåt liknande! Gråtrut får bli min gissning med och en 1k bör det vara, med till synes gott om juv-fjädrar (vinge, ca 50% skap och det mesta av kroppen). Men vilka 2:a generationsskapularer. Och stjärten och vingundersidan.”

Vinden sveper genom allt i dag. En flock sångsvanar tutar i sina lurar.

Vemod

Novembermörker.

Solvarvet vrider sig obarmhärtigt bort från oss. Ändå ovanligt varmt för årstiden. I Skåne var det 17,6° och i Halland 17,4° häromdagen.

Ett ovälkommet regn sveper in från havet. I samma stund några ljusa läten mot himlen. Mindre sångsvan. Ett par och de landar hos sina större släktingar.

Blekgröna och mullsvarta fält vid Öxnäs.

Hösten nu fullkomlig.

Landskapet tyst och stilla.

Korsnäbbar i trädgården.

Färg och gemytlig stämning till en grå och dyster himmel.

 

Mörka regnslöjor över havet. Femton spetsbergsgäss arbetar hårt i motvinden. Varje fjädermuskel tycks hysa viljan att låsa fast flocken i en osynlig tross.

Under den gångna natten en frisk och hård vind. Nu på förmiddagen virvlar löv i luften. Gråvit himmel. Vid läsidan av huset ser jag två rödhakar som råkat i luven på varandra.

En koltrast i fågelbadet.

En skata brister ut i skratt från gäststugans tak.

Varken höstbadaren eller humoristen visar något större intresse för rödhakarnas rallarsvingar och uppercuts. Tycks inte lägga märke till ett råkurr som pågår några meter från dem.

Framåt kvällen skiner solen.

En kort stund.

Milt i luften.

Brittsommar över södra Bohuslän.

Soldis.

Rönn och kastanj står i lågor.

Asp och björk sommargröna.

Stjärtmesar jäktar genom trädgården. Livfullt och hektiskt utforskar de terrängen. Lika plötsligt som de dök upp är de borta. Trädgårdens talgoxar och blåmesar får resfeber och sveps med i sällskapet. Hemlängtan bogserar alltid tillbaka.

I Staffan Ulfstrands bok Fågelliv (2007) kan man läsa att stjärtmesen inte kan överleva i ett område om det är alltför långa avstånd till grannar och bekanta. Individer ur olika grupper av stjärtmesar måste frekvent byta plats med varandra och denna utväxling kallas metapopulation. Det står också att kalla nätter sitter stjärtmesarna i en tät rad på en gren, liksom omfamnar de varandra mot det obarmhärtiga mörkret.

Nära vårt gråberg står en tall. På en gren sitter en mindre korsnäbb. Nio stycken. Några ungfåglar med annorlunda färger. Varit många korsnäbbar i våra trakter denna höst. Redan under högsommaren hörde jag de allra första på genomresa. Sinneslugn är korsnäbbens karaktär och endast undantagsvis blir de rädda och flyger iväg.

Framåt eftermiddagen krattar vi löv. Septembersolen fejar landskapet med ljuskvastar. En tistelfjäril landar på gråberget. Döden tyvärr oundviklig för den vackra insekten.

Tistelfjärilen är en världsmedborgare. Förekommer nästan överallt på jorden. Har läst att de tistelfjärilar som vi ser i Sverige under våren och fram till senhösten kommer först och främst från Nordafrika och Mellanöstern. Svårt att förstå hur en fjäril kan ta sig den långa sträckan.

Till vår trädgård.

Till vårt gråberg.

Så blossar fjärilen som ett höstlöv.

Borta för alltid.

Hjärtat fladdrar av sorg.

Det regnar våldsamt i Solberg.

Söker skydd under en rönn. Är inte ensam. Bändelkorsnäbbar håller mig sällskap.

Gåtfulla ögon.

Ute på fälten orörliga kråkor. En sädesärla hoppar upp och ned mellan plogfårorna. Några hårda smackande läten från en buske. Svarthätta.

Skygg och eftertänksam.

Busväder genomströmmar allt på Hisingen denna dag i mitten av september.

Man åker inte till Ragnhildsholmen för att titta på elefanter. Myllrande djurparksliv finns i Borås. Man bör dock vara försiktig vid en gammal borg. Spökar gör det ju.

Garanterat.

Annars är det inget fornminne att tala om.

En varm och trygg höstvind. Amiral och tistelfjäril solbadar. I en gallerförsedd bur färdas en röd glada mot friheten. Jagad och beskjuten i ena vingen. I Värnamo. Nu frisk och kry efter vård och omsorg av Fågelcentralen på Hisingen. Plågsamt att veta att en gång i tiden var den röda gladan på väg att försvinna från Sverige. Jakt och miljögifter var några orsaker.

http://www.fagelcentralen.se/

Mina två söner och jag dröjer kvar. Gladan försvinner i fjärran. Vi är försiktiga. Det spökar. Annars inget fornminne att tala om. Kan ju vem som helst gå i borgen för.

Disig septembermorgon.

Ögonen ser ändå långt.

Trollsländor glänser.

Fågelgestalter i motljus. Flugsnappare. Grå och svartvit. Vaksamma och tillbakadragna. Ändå lätta att upptäcka på klädstrecket.

Ögonen ser ändå långt.

Vårt päronträd tyngs av frukter. Marmelad och kräm fram till vintersolståndet.

Promenerar till Torslandaviken. Stannar vid småbåtshamnen. Intill vattnet växer björnbär. Mina fräkniga händer blir rivna och blodiga. Munnen fylld av svällda bär.

Vid båtarna en kaskad av gnistrande färger – en kungsfiskare! Tre och ett halvt år sedan någon såg den ”lille metaren” senast i Torslandaviken.

Seamus Heaney är död. Beskedet slog ned som en blixt i mig. Första gången jag läste en av hans dikter var i början av 1990-talet. Sedan dess en oumbärlig mentor till insikten om att dikt är en stor gåva i livet.

Några rader ur dikten Hagtornslyktan:

”Det vintriga hagtornsbäret brinner i otid, törnets vildäpple, ett litet ljus för små folk, som inte begär mer av dem än att de hindrar självaktningens veke från att slockna, för att inte tvingas förblinda dem med ljus.”

I dag förblindar september.

Starkt eftermiddagsljus.

Vid Torslandaviken en långväga besökare från kalfjällens sluttningar. En rödstrupig piplärka har slagit följe med förkylda gulärlor. Snyter näbb i skrovligt hushållspapper.

Uppväckt i gryningen.

Lövsångarens milda sång. Varför svallar blodet återigen hos den lilla fågeln?

Innan regnet faller fotograferar jag trollsländor.

Ibland ser inte fjärilar ut som man förväntar sig. En silversmygare på en blomma i vår trädgård. Smygaren ser inte ut som man förväntar sig att en smygare skall se ut.

Annorlunda.

Vingundersidorna inte alls beströdda med ljusa prickar. Snarare långa och hopväxta silverstaplar.

Fin hur som helst.

Vacker.

Också eldsnabbvingen som viner förbi efter ett hastigt depåstopp. Tycker mig höra tjutet av däck en god stund efteråt.

I första tvära kurvan står päronträdet och applåderar grönt.

Annorlunda.

Och vackert hur som helst.