Vad minns man efter några dagars paddling med havskajak vid Härmanöarkipelagen? Att barnen med skräckblandad förtjusning gallskriker mot brännmaneterna? Att juli förmodligen är årets mest tystlåtna fågelmånad? Att nattskärror gillar chips? Att landskapet är andlöst vackert? Nej, det man minns är alla humlor som är ute och buskör mellan kobbar och skär.
”De är ju snabbare än Francesco Bernoulli” informerar äldsta sonen lyckligt.
Om en nattfjäril vore en författare, vilken typ av böcker skulle den skriva?
Krigsromaner?
Om en nattfjäril vore en filmare, vilken typ av filmer skulle den göra?
Komedier?
Om en nattfjäril tar mark och inspekterar våra husväggar, vilken typ av hantverkare är den?
Möbelsnickare?
Är hus möbler? Frågan kommer inte från mig. Det är min äldste son som undrar och funderar samtidigt som vi tittar på en grönskimrande dagfjärilsmätare som har landat på vårt hus.
Fjärilen är bedövande vacker, likstor med en nässelfjäril, och till formen påminnande om en dagfjäril.
Om en dagfjäril vore…
Regn, blåst och sol.
Nyckfullt och lynnigt väder med andra ord.
Besökte fiskhamnen under eftermiddagen. Fotograferar vittruten. Orättvist att den har ett så tråkigt och fantasilöst namn. Fåglar generellt har fantasilösa namn. De vetenskapliga namnen är mer poetiska och fina. Undrar vad Larus hyperboreus betyder?
I skymningen ser jag en jorduggla vid Torslandaviken. En ovanlig besökare under sommarmånaderna.
Klicka på bilderna för större format
Sedan i lördags kväll hälsar en vittrut på i Göteborgs fiskhamn. Klart som korvspad har den fått solsting. Annars är den som trutar är mest. Det vill säga flänger omkring och letar efter mat. Eventuellt en falukorv. Med undantag av sitt fenologiska värmeslag har den nog också blivit lidelsefullt förälskad i någon havstrut med obestridlig skönhet och charm. Nog är det så.
Det är enkelt. Cykla alltså. Sent under kvällen igår trampade jag till Hästevik. Anledningen var en sjungande flodsångare. Scenen den valt var en rondell. Tja, strax intill om man skall vara knusslig. Musiken hos flodsångaren är i alla fall gåtfull. Någon skulle kanske säga hysterisk. Knappast mystisk. Undrar vad John Cage hade haft för uppfattning?
Nu på morgonen cyklar jag dit igen. Det är enkelt. Trampningen alltså. Fotograferingen vållar däremot bekymmer, den lilla sångaren är knappast en linslus. Får vänta en god stund innan jag får den på bild.
Maj månad är snart förbi. Det har varit händelserika och intensiva dagar. Att försöka summera känns både högtidligt och vemodigt på något vis. Här på bloggen försöker jag ha en så publik hållning som det är möjligt. Alltför personliga tankar hamnar i dagboken. Att skriva för hand och känna papprets och pennans motstånd är nuförtiden en forntida syssla. Till och med mossigt. Men den motigheten, den speciella trögheten är nödvändig att behålla, ja till och med livsnödvändigt.
Vad vore vi utan den? Dessvärre når den digitala världen och det digitala fotografiet aldrig den bekantskapen med verkligheten. För att citera Sally Mann ”Det digitala fotografiet luktar inte”. Med det personliga tillägget; smakar inte, känns inte och hörs inte. Om hundra år, måhända, inte synlig heller.
Vädret förefaller i alla fall bestämt sig. Sol garanteras den närmaste tiden och jag kisar i det skarpa ljuset. Under tiden snickrar och murar svalorna, förhoppningsvis kommer det aldrig vara ett mossigt arbete, eller ligga på rygg i gräset och lyssna på Sigur Rós.
https://www.youtube.com/watch?v=tHabcP2CcGw
Försommar i Ersdalen på Hönö.
Härmsångare och grå flugsnapparen svalkar sig i ekskogens dunkel. Vid strandlinjen flyger en bekant röst upp mot himlen. En rödstrupig piplärka? Den vackra piplärkan är ovanlig under våren.
Tvivlet borrar sig in.
Vi beslutar oss. Jag och mina bägge söner att följa lärkan i spåren. Ljuset bländar och lillpojken tappar intresset för smygjakt. Pekar istället på ett flygplan.
Storpojken pratar om TV-serien Den vita stenen och undrar samtidigt varför spindlar gillar dammråttor.
Då händer det. Den lilla fågeln kliver fram ur gräset. Det är ju en rödstrupig piplärka! Ropar jag högt.
Hur många glassar får vi nu pappa? frågar storpojken nyfiket. Lillpojken pekar på en trollslända. Guldgul och röd.
Besöker Hönö. En rödstrupig sångare har upptäckts vid Slingan som ligger ett stenkast från bron över till Fotö. Lyckligtvis får jag både se och höra den fint. Fyndet är det första i Göteborgs rapportområde.
Varm majkväll. Bivråkar sträcker in från havet och dröjer sig kvar en stund över vårt hus. I samma ögonblick som de afrikanska medborgarna cirkulerar däruppe tänker jag på nyss lidna helg. Under lördagen, tidigt på morgonen, upptäckte jag en videfuks vid Torslandaviken, en fjärilsart som aldrig setts tidigare i Bohuslän. Enligt Nationalnyckeln påträffades videfuks i Sverige framförallt under åren 1954-65. Uppträdandet då och under senare tid har varit i sydöstra delen av vårt land. Arten är mycket lik körsbärsfuks men en bland flera särskiljande karaktärer är att videfuks har ljusa ben medan körbärsfuks har mörka ben.
En stund senare, samma morgon, hittas en sandtärna i Göteborgs norra skärgård, närmare bestämt vid ön Hyppeln. Den sällsynta fågeln ses också på Hönö, innan den går upp i rök. Några timmar senare, vid lunchtid, återfinns den under några minuter på Stora Amundön som ligger i södra skärgården. Därefter försvinner den igen och antas vara förlorad. Men då händer det oväntade igen. Just när schlagerfestivalen i TV:n sparkar igång dyker den sällsamma tärnan upp vid Torslandaviken, blott några hundra meter från den plats där en rödbrun liten fjäril inte visste vad den hade ställt till med.
Vid Trädet på Hisingen hittar jag en hona ängshök som tar sig viktlöst fram i den varma luften. Magiskt! Ängshök är mycket sällsynt i Göteborgsområdet.
Omvägen 