Vilka saker skulle de flesta människor rädda ur sitt hem vid en brand? Läste någonstans att fotografier har högsta prioritet. Men vilka? Själv skulle jag strunta i alla bilder på djur och växter och den ändlösa raden av landskapsbilder. När allt, så att säga, ställs på sin spets skulle dessa motiv vara mig likgiltiga. Så är det. Däremot skulle det vara en katastrof om fotografier på min familj, mina syskon, föräldrar och vänner skulle gå upp i rök. Vill gärna tro att denna typ av fotografiska minnen skulle nog de flesta människor välja. Naturfotografiet väger med andra ord lätt. Mycket lätt. Den slutsatsen känns underlig, nästan bisarr när jag i dag fotograferar hussvalor vid Torslandaviken. De fotografiska ögonblicken med naturen känns ju alltid så angelägna. Till och med djupt meningsfulla. Är det blott för stunden?

Vassen lät som grus och knarrande vinterpjäxor. Upphovet till musiken var en trastsångare som jag upptäckte idag vid Torslandaviken. Först såg vi varandra på litet längre avstånd. Sen ställde jag mig på en kulle och såg den tyst gunga upp och ned på ett strå. Strax därpå började den sjunga och tycktes av bara farten underhålla sig själv en liten stund. Dessvärre lyckades jag inte få den på bild, dock en ljudinspelning. Senare under dagen klarade emellertid en annan fotograf uppgiften (se bilder på artportalen.se).

Värmen här. Anlände igår. Då tittade jag på gulärlor. Länge. Nu däremot tittar jag upp mot himlen.

Ibland mot marken.

Vid en liten damm på Torslanda golfbana ser jag en sävsångare. En kort stund sitter den på golfgräset.

Näpen i det platta landskapet.

Denna ljumma majmorgon ser jag också ett gäng dvärgmåsar och en räv som lojt lunkar med öronen på tå.

Fridfull väderlek får man inte kasta bort. Så tänkte nog George Leigh Mallory och Andrew Irvine när de skulle bestiga Mount Everest 1924. Under gårdagen läste jag Everest (2012) av Lotta Lotass. Boken handlar om de brittiska klättrarna Mallory och Irvine som förolyckas på det mytomspunna berget. Lång senare, första maj 1999, hittas Mallorys döda kropp. Helt bevarad av kylan. Irvine saknas alltjämt. Spårlöst borta.

Denna närvarande och vackra majmorgon besöker jag Torslandaviken. Ledsagad av både små- och storspovar.

Deras tid nu.

Som C. Geoffrey Bruce säger i Everest; ”Allt är detsamma, likafullt förändrat.”

Det är bäst att man håller tyst. Ladusvalorna pratar. Har möte. Om vad vete katten. Som sagt bäst att vara tyst. Som en mus. Annars har molnen bråttom idag. Och vid Torslandaviken möter jag årets första tornseglare. Och nordlig gulärla. Och törnsångare. Och näktergal.

Stilla morgon vid Torslanda golfbana. En ringtrast smyger i det gröna. Det finklippta gräset är nog ekologiskt godkänt. Ändå larmar två göktytor. Då tänker jag plötsligt på gränser. Hudnära gränser som bränner som nässlor. I måndags lyssnade jag på Obs i P1 där Gunilla Linn Persson talade om de ”Knallröda” som inte kan försvara sig. Återigen blir den norske filosofen Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet (1972, 1979 och 2012) levande och nära. Sådär brännande hudnära. Som nässlor.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5517981

http://karnevalforlag.se/bocker/vart-forakt-for-svaghet

Eftermiddagshimlen är blå och jag är i sällskap med vad jag förmodar är en engelsk sädesärla. Vi är dock inte ensamma. Kringskurna av svartvita typer med ilsket humör försöker vi förhandla om armbågsrum vid en damm. Tro ingenting annat. Vi anstränger oss. Bjuder så att säga till. Dock efter en lång och kall vinter följt av en lång och kall vår är mitt tålamod kort. Jag ger upp och går hem. Det är ju trots allt Valborgsmässoafton och molnen går högt och snabbt över Torslanda golfbana. Kanske blir det regn. Och det gläder mig att tro så.

Vår granne dricker inte kaffe. Så när han kommer gående över gräsmattan vet jag att ärendet är något annat.

-En fågel har flugit in i vårt uterum, säger han.

-Oj då, säger jag.

-Det är din ornitologiska plikt att hjälpa den, säger han.

-Jaha, säger jag.

Fågeln är en bofink och en smula omtumlad. Näbben är vackert blå.

-Jamen det gjorde du bra, säger han.

-Det är min plikt, säger jag.

-Ungefär så, säger han. Ungefär så.

En biljett kan vara bra att ha. Om man till exempel skall ut och resa. Efter en god nattsömn bestämmer jag mig för att promenera till det gamla flygfältet vid Torslandaviken. Visserligen har jag ingen biljett men jag är ändå på gott humör. Solen strålar och lärkorna drillar. Det gamla flygfältet är en ganska oansenlig plats. Ligger inklämd mellan en hårt trafikerad bilväg och en fågeldamm. Äldre män i keps brukar hänga i området. Leker med modellflygplan och pratar om vädret. Andra glor däremot i kikare. Då och då rastar någon en hund. Aldrig en katt. Just i dag hittar jag en svarthakad buskskvätta på det gamla flygfältet. Biljetten tack.

Låg och dyster morgonhimmel med förbiskyndande regnskurar. Vid Torslanda golfbana sitter likväl två ringtrastar och en dubbeltrast och sjunger förtröstansfullt. Plötsligen en prick i fjärran som går in för landning. Det är en nilgås som tar mark och gör genast anspråk på lite musik.

https://www.youtube.com/watch?v=LeiFF0gvqcc

Grönländsk stenskvätta? Den 12 april 2012 vid Östra Renovadeponin, Torslandaviken.

Raritetskommittén (Rk) har till sin hjälp vid bedömningen låtit tre erkänt skickliga skådare med mycket god erfarenhet av grönländsk stenskvätta titta på bilderna. Samtliga säger att den aktuella fågeln ser ”perfekt” ut för en grönländsk stenskvätta. Dräktmässigt vill säga. Biometri saknas varför man inte kan vara hundra procent säker. Emellertid, i England, bestämmer man regelmässigt grönländsk stenskvätta utan stöd av biometri. Raritetskommittén har därför beslutat att göra en översyn av de svenska fynden av leucorhoa samt formulera kriterier för bestämning utan biometri. Min fågel kommer då, skriver raritetskommittén, vara ”högintressant som exempel på grönländsk typ”.

Uppmärksamma att raritetskommittén (Rk) har granskat nio originalbilder. De fyra bilder som här presenteras är beskurna, något ljusjusterade samt har en annan bildupplösning, det vill säga är förminskade från 180 till 72 pixlar/tum än de ursprungliga.

Steker pannkakor samtidigt som jag störs av en grön älskog. Det är vår hemtama gröngöling som funnit kärleken och de låter sig inte generas. Även om det är mitt på dagen och utanför vårt köksfönster. Efter vuxenmys pekar deras näbbar uppåt. Mot evigheten. Kanske de tror på ett liv efter detta. Men det är jag inte beredd och diskutera nu. Pannkakor med björnbärssylt väntar.