Någon skog finns inte på Hållö. Ändå lever skogsharen där. Konstigt att vandra på de runda och rödbruna klipporna och spana efter blåbär och kantarell. Eller annat som man kan hitta i en skog. Den lilla ön som frambringar så starka och påhittiga känslor ligger någon kvarts båtfärd från Smögen. Vi kommer att återvända dit. Till hösten. Då har vi smör, stekpanna och vaniljglass med oss.
Tidig förmiddag. Packar bilen för resa till Hållö över helgen. Och just när jag stuvar runt bland sakerna hör jag sångsvanens rop mot den blå himlen. Närapå bums hittar jag flockarna. Till på köpet medföljer fem mindre sångsvanar. Några av dem lyckas jag fotografera (se bild, de två främre fåglarna). Senare under dagen, blott ett stenkast från vårt hus, upptäcks ett 80-tal mindre sångsvanar vid Torslandaviken.
Citronfjärilens popularitet är inte svår att förstå. Nog blir man lite stollig av glädje när man ser den första gången för året. Och i dag besökte två hannar vår trädgård. Förresten. Den gulgröna fjärilens äkta hälft sover ännu sin vintersömn. Hon brukar försova sig. Någon vecka eller två.
Kölden och det snustorra vädret består. Denna veckan är det påsklov och under tidiga morgnar när jag är på väg upp till ett utsiktsberg, som ligger strax bakom vårt hus, möts jag varje gång av en ropande gröngöling. Han sitter alltid i samma träd, en björk som har börjat krokna och blekna av ålder. Gröngölingen är en mycket vacker fågel. Lite av hackspettarnas påfågel.
Står man på ett berg kan man annars känna sig liten. Eller stor. Med eller utan sällskap av en skimrande hackspett får man det filosofiska sinnet på köpet, det hör liksom till när man står på ett berg. Sedan några veckor har jag väntat på våren och i år dröjer hon. Vill gärna tro att det är en hon. Varför vet jag inte. Annars började denna morgon dåligt. Slog vänster stortå i en dörrkarm, spillde marmelad på morgontidningen och sen ödslade jag löjligt mycket tid åt att välja strumpor. Men så kom hon slutligen över berget. Tranan. Inte som ett yrväder utan oändligt mjukt med ett oändligt tålamod.
Vattenytan på Torslandaviken ligger stilla och vit som en glänsande damastduk av Carl Widlund. Lycka och skönhet genomströmmar när mönstret av en salskrake och en knipa långsamt vävs fram. 
Vaknar tidigt. Äter frukost och läser klart första delen av Min Kamp av den norske författaren Karl Ove Knausgård. Morgonsolen värmer när jag beger mig iväg till bussen. Nattfrost gnistrar i skuggorna och en koltrast sjunger från ett hustak. Kliver ombord på den stora maskinen och börjar genast läsa andra delen av Min kamp och blir återigen uppslukad av berättelserna. Men var är alfahannen som filosofen Ann Heberlein talar om?
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/ann-heberlein-knausgard-och-zlatan-vacker-mans-drommar
Senare på dagen besöker jag fiskhamnen. Hittar vittruten som för stunden funnit solbad på en varm brygga. Åker hem och strax innan ändhållplatsen träffar jag på en råka och ett gäng välklädda tofsvipor som svischar förbi. Jag börjar tro på våren.
En palmsöndag med vinterbleka färger. Vid Krossholmen småpysslar i alla fall en morkulla i flödande solljus och vid Torslanda golfbana sjunger berglärkorna. Och allt omfamnas av den envist kärva blåsten från nordost.
Vårdagjämningen fryser i kall och hård nordostlig vind. Och bakom molnen lyser solen likt en blek och trött gatlykta i november. Vittruten vid fiskhamnen är i alla fall pigg och alert som ett förskolebarn.
Smågrus yr mot den torra och kalla asfalten. Grå himmel, grå stad, grå fiskhamn och vit trut. Långsamt och motvilligt vaknar en kulen tisdag i mars.
Snö har fallit under den gångna natten och en kall och bister vind sveper nu genom landskapet. Men lä finns intill bland annat klippor och skogsdungar och där värmer morgonsolen. Några skrattmåsar vid Skeppstadsholmen har börjat bära vårens och sommarens kläder, några har dock svårt att bestämma sig för vilken garderob som gäller. Halkyoniska stunder den här tiden på året går inte att lita på.
Den lågt stående solen blänker i fönsterrutor och skyltar på Eriksberg. På andra sidan älven, i fiskhamnen, är det skugga och kylan sticker i händer och ansikte. Ute i vattnet, på en träbrygga, rör sig en vittrut lojt och motvilligt, som väcktes den ur en djup sömn. Även en besökare från nordligare breddgrader anser nog att minus elva grader är en kärv temperatur för morgongymnastik.
Omvägen 