Gnistrande kallt och stilla, kanske den vackraste höstmorgonen på länge. En flock snösparvar, iklädda ljusa vinterkläder, söker efter mat på klapperstenfälten vid Hyppelns västra strand. Varje prång och krypin undersöks metodiskt för att hitta det som dämpar och lindrar hungern.

Nu vet jag hur det känns. Trots den sena aftonen fortsätter känslorna att brinna i yster nordvind och hagelskurar. Orsaken till den starka sinnesstämningen är ett möte med en hökuggla på Björkö idag. På bilden (fotograferad med smartphone, avståndet till ugglan är cirka 600 meter) ser man, eller åtminstone kan man urskilja och lägga märke till den vita bröstkragen, bukens tvärvattring samt nackens ”falska ögon”.

Hökuggla är för övrigt en mycket ovanlig gäst i Göteborgs skärgård. Endast ett tidigare fynd och det ägde rum på Styrsö och så långt bort i kalendern som den 22 oktober 1983.

Strömstare i skärgården är en besynnerlig händelse. Den säregna fågelns existens och tillvaro hör ju samman med forsens dån och bäckens stillsamma sorl. När jag idag såg den komma ”simmande” på Hönö blev jag mycket överraskad. Milt uttryckt. Jag blev också, för ett kort ögonblick, övertygad om att någon spexade, iscensatte ett fågelmekaniskt upptåg bakom min rygg. Men så var alltså inte fallet. Gudskelov.

Tallskogens dubbla natur. Å ena sidan idyllisk, närmast poetisk med sin knotiga och magra fysionomi; å andra sidan hård och våldsam som en mörk och trång gränd i en storstad.

När jag idag besökte tallskogen vid Hönö kyrkogård blev jag påmind om dessa ytterligheter. Följande inträffade. På en armslängds avstånd höll en svartmes mig sällskap. Hastigt och oväntat girade en sparvhök in i dikten och höll på att sätta klorna i den lilla fågelns kropp. Men den bjöd till motstånd genom list och snabbhet. Min öppna och omfångsrika ryggsäck trollade bort mesen. Tittar man riktigt noga så ser man hökens förbryllade blick återspeglas i detta fotografiska porträtt på en ”gatusmart” svartmes.

Morgonhimlen är oändlig och klar. Jag promenerar till Krossholmen och världen böljar av tusentals fåglar. Uppmärksamheten svindlar, tar ett steg tillbaka och faller ned på knä intill den svala stranden. En underlig varelse, en makaonfjärilslarv, glödgar och för ett ögonblick slår sommaren rot.

Fridfull eftermiddag vid Öxnäs. En varfågel solbadar lite för sig själv. Några varmt brunfärgade stenskvättor terränglöper upp och ned i plogfårornas svarta raviner. Det är nu höst på riktigt allvar.

Strax innan september slog igen butiken vädrades landskapet efter konstens alla regler. Vid Kråkudden på Hönö frustade och pustade ett grönsvart hav samtidigt som brungråa morgonfärger porträtterade fjällabb och spetsbergsgäss (två av gässen föreföll dessutom vara märkta på halsen – se inringade fåglar, bild längst ned under aktuellt datum).

Snart är första frosten här. Enstaka asplöv glöder ändå inifrån grönskan. Besöker fiskhamnen under eftermiddagen. Mörka ovädersmoln skyndar fram på himlen. Plötsligt, som vore den bortriven från molnen, faller en svartkråka ned på kajen. Den gnuggar vätan ur ögonen och stum som rök ångar fågeln bort och försvinner i diset.

En törnskata iklädd grå slängkappa och svart ögonmask får mig att undra om Zorro irrat sig in i Välens träskmarker. Om aftonen lyssnar jag på Band of Horses och albumet Infinite Arms. Strax innan jag kryper till sängs ser jag tre blixtsnabba streck i form av ett Z lysa upp natthimlen.

Sensommar och fågelsången har glesnat i trädkronornas mörka grönska. En skräntärna brådskar förbi och gräset behöver klippas. Det finns mått på allting. Även för makaonfjärilen som hastigt besöker vår trädgård. Den vackra fjärilen är knappast diskret. Spänner gärna muskler och prålar med senaste badmodet. För några dagar sedan doppade jag några handdukar i avslaget rödvin, socker och päronmarmelad. Det lockade en sorgmantel och framhjulet på cykeln behövde lagas.

Vaknar till ljudet av en mindre hackspett. En kylig sensommarvind drar genom trädgården, förkänning av höst är påfallande. Efter frukostbestyr tänker jag på filmen Carnage som jag såg häromkvällen. Roman Polanski har lyckats samla ihop en lysande ensemble bestående av Kate Winslet, Jodie Foster, Christoph Waltz och John C. Reilly.

Midsommar hade en svag sötaktig höstluft. Regnskyarna avlöste varandra. Någon dag innan högtiden hittade jag och äldste sonen den sällsamma klöverblåvingen. Fjärilens närvaro knastrade isblått mot ögat. Och nu medan spindlarna lappar sina trasiga nät läser jag Adam Zagajewski och Antenner i regn (2003).