Den hopdrivna snön på den svarta trastens bröst sprakade och blixtrade i eftermiddagssolen. Årets första ringtrast hade äntligen kommit fram till Uppegården i Säve. För den vackra fågeln innebär det en stunds återhämtning och förplägnad, helst mumsig daggmask innan resan går vidare mot Laponia.

För en kort stund slöt jag ögonen och tänkte på den brasilianske konstnären Eduardo Kac och hans ”bio art”. I början av detta sekel skapade Kac i samarbete med några genetiker den fluorescerande kaninen Alba genom att överföra genetiskt material från en manet. På Kac hemsida www.ekac.org. kan man följa hans olika projekt som bland annat handlar om mötet, eller snarare föreningen och sammansmältningen mellan biologi och konst.

Som bekant är Unescos världsarvslista, där Laponia ingår, en garanti för skydd och vård för all framtid. Kan vi i detta sammanhang lita på att exempelvis en ringtrast inte kommer vara fluorescerande om 300 år? Vad betyder egentligen skydd och vård för all framtid?

Besökte Torslandaviken. Den tidiga morgonen var kylig och molnfri. Andedräkten ångade och extremiteterna klagade och gnydde. Några alerta och livliga knölsvanar oroade den stilla vattenspegeln. Och när de gamla, närmast uråldrigt vita plöröserna hade lugnat ned sig, framträdde både oväntat och glädjande, årets första årta.

Vid backsvalekolonin var den svarthakade buskskvättan fortfarande kvar. Som ett brunt mynt, kanske norsktillverkat halvskilling från 2011, svirrade hon sig stundom ner i den ris- och timmerfyllda önskebrunnen.

Backsippan intill vår husvägg såg på den frusna aprilmorgonen med glödande violett blick. Vid Torslandaviken lockades emellertid fantasin till Kap Farväl. Anledningen var årets första stenskvätta. Resväskan föreföll packad för Kalaallit Nunaat.

Mot eftermiddagen en svarthakad buskskvätta vid backsvalekolonin. Och därefter, innanför vår husvägg, Timo Räisänen och albumet The Anatomy of Timo Räisänen och Agnes Obel och albumet Philharmonics.

Allt är vatten. Dagmörker och störtregn innesluter Sandvik. Myrorna i redskapsboden tecknar brunsvarta linjer mot den gråa betongen. Den kinesiske poeten Xi Chuan skriver i ”Myrattack” ur Ansikte och historia (2009).

”Som glödtrådarna i en lampa passar myrans ben perfekt till dess existens. Den främre delen av dess kropp är ljusgul, den bakre delen är brun, full med vätska, som två hopsvetsade vattendroppar.”

Behöver ni hjälp och pedagogisk vägledning om dem vi kallar fåglar? Behöver ni helt enkelt en kunnig och erfaren fågelguide? 

Då har ni kommit rätt. Ytterligare information finner ni under rubriken ”Fågelguide”, som ni hittar högst upp på sidorna, intill beskrivningen om denna blogg och om mig.

Det finns en målning av Andrew Wyeth som föreställer en ålderstigen man som med ryggen vänd mot betraktaren ser ut över havet. Han sitter litet ihopkrupen, kanske är det vårvinter, kanske är platsen någonstans vid kusten i delstaten Maine i regionen New England. När jag idag besökte Ugglemossen kom jag plötsligt, av någon oklar anledning, efter mötet med den sällsamma kopparödlan och den vackra lappugglan att tänka på just den bilden av Wyeth.

Efter morgonrusning i hemmet – väckning av barn, intensiva förhandlingar om dagens frukost och den eviga frågan: Var är Spiderman tröjan? – sjunker jag så småningom ned i fåtöljen vid arbetsbordet och försvinner bort med Seabear och albumet The Ghost That Carried Us Away.

Tack Peter Parker.

Nässelfjärilen ilade fram på de torra gräsgatorna, letade och fann hästhov som klapprade gult mot magen. Och blåsippan, upp ur sin jordvagga, himmelsglimtade den söndagsordet. Därefter förmiddagskaffe, vindstilla och Jens Lekman och albumet Night Falls Over Kortedala.

 

En grå himmel har fallit ned över Hönö. Dimman gör tillvaron viktlös, detaljerna stumma och outsagda. Jag fingrar sömngångarmjukt på landskapet som vore det blindskrift. Bändelkorsnäbben har rosiga kinder och blå ögon medan hornugglan är en tystlåten gumma. Papillarlinjerna slingrar sig över reliefen.

Han står där ensam, en bubblande och intensiv hormongejser, mitt i ett stilla och disigt landskap. Han är nog några år gammal, litet knubbig om benen och med en utstyrsel som kanske var på modet för 500 år sedan. Denna kylslagna morgon är hela hans uppmärksamhet inriktad på mig och jag skälver av fruktan och ängslan inför hans våldsamma utbrott.

När jag vandrar hemåt sjunger en dubbeltrast samtidigt som några svartmesar pumpar sina cykeldäck. Det är mars månad vid Hålemyst och mitt hjärta är nog kvar där.

Vindstilla och sol vid fiskhamnen. Och plötsligt, som vore den målad av Franz Xaver Winterhalter, framträdde den ovanliga besökaren från – måhända – Frans Josef land.

Den kortvuxne slumrade i den varma eftermiddagssolen. Med infällda klor, försjunken i gråbrun luva skvallrade och avslöjade mes och oxe om dödlig närvaro.

Idag besökte jag Björkö eftersom en sparvuggla hade påträffats på ön. Det är en ovanlig händelse i Göteborgs skärgård, knappast efterlängtad och önskad av blåmes och talgoxe. Slagfältets trummor vill, utan tvekan, inte småfåglarna höra vid Ryds kile.