Har solen gått i pension? Frågan kommer från Amos Oz och den talar lågt i mitt huvud denna gråa dag när trädgårdens platser är utsålda till en stor mängd koltrastar och en svarthätta.

Tomas Tranströmer ropar på uppmärksamhet från bokhyllan.

”Röken slår ner i skorstenarna. Allt levande kurar ihop sig, blundar. En rörelse inåt, känn livet starkare.”

Är det så att musikaliteten inom poesin inrymmer samma slags gåtfulla toner som naturen själv skickar iväg i form av vindarnas sus och vågornas skvalp?

Tidig förmiddag. En skata brister ut i skratt. Vem vet vad det betyder i ett hörn av Hisingen. Men bland rostiga föremål och trasiga mackapärer smyger jag i alla fall på tå. Den speciella platsen ber om försiktighet eftersom den hyser en grupp svarta rödstjärtar.

Så plötsligt, i samma stund som månen trillar ned bland träden, rökpuffar jorden ut de skygga varelserna. Och jag blir stående i luften.

Ännu en gång besökte den svarta rödstjärten vår trädgård. Till råga på allt var det idag två på samma gång. De mystiska fåglarna verkade besitta superkrafter, en övernaturlig förmåga att teleportera sig själva likt Nightcrawler i X-Men.

För övrigt stod aspen och björken i lågor, lyste för tusentals trastar som uppfyllde varje ledig plats i tillvaron. Där fanns avresan med ett inneslutet åter.

Jag är blödig. Erkänner utan omsvep att mitt hjärta brister när fyra havsörnar och en pilgrimsfalk jagar livet ur en skärfläcka. Denna dramatiska händelse ägde rum den 12 oktober på Öland och finns återgiven i ord och bild på Svalan (webbsida för rapportering av fåglar).

När jag såg den gripande bilden och tog del av det tragiska händelseförloppet tänkte jag samtidigt på den mexikanske filmfotografen Rodrigo Prieto. Han skulle, antar jag, tycka mycket om Gunnar Steinholtz bild på Svalan. Filmer som Prietos har medverkat, där hans fotografiska egenart och speciella lyster påträffas är Babel, Brokeback mountain, 21 gram och Frida.

Strax lunch. Då sällskapar Feist och albumet The Reminder.

Höstanemonen i vår trädgård lyser egendomligt starkt idag. Kan orsaken vara att bloggen Omvägar fyller ett år?

Efternamnet låter uppdiktat. Förnamnet tillhör den som tvivlar. Årets Nobelpris i litteratur tilldelades Tomas Tranströmer. Jag har läst honom länge, sen tidiga tonåren, och kommer förhoppningsvis att läsa honom långt in i ålderdomen.

I mörkret mullrar nu höststormen. Jag sitter ensam och lyssnar på albumet The Greatest av Cat Power. Och ur Tranströmers Mörkerseende (1970) läser jag högt dikten ”Andrum juli”.

”Den som ligger på rygg under de höga träden är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals kvistar, gungar fram och tillbaka, sitter i en katapultstol som går loss i ultrarapid.

Den som står nere vid bryggorna kisar mot vattnen. Bryggorna åldras fortare än människor. De har silvergrått virke och stenar i magen. Det bländande ljuset slår ända in.

Den som färdas hela dagen i öppen båt över de glittrande fjärdarna ska somna till sist inne i en blå lampa medan öarna kryper som stora nattfjärilar över glaset.”

Måndag. Dimma. Ett inkapslat landskap som troligtvis hade fått Andrej Tarkovskij lust till ”att skulptera i tid”. För egen del vill minnet forma och erinra gårdagens besök till ön Hyppeln.

Söndagens värld var bland annat knuten till ett sällsamt möte med en taigasångare. Den vackra fågelns närvaro lockade fram inre bilder, fantasier om den ryska skogen, de ändlösa bergen och de ljusa ängarnas existens.

Nu en stilla stund från arbetets brus. Lyssnar på Beth Orton och albumet Comfort of strangers.

September i Öxnäs by. En tistelfjäril fotvandrar på min hand och på tummens släta mage stampar den ivrigt med fötterna. Fryser du om tårna lille vän? Och i kretsen av skogs- och ringduvor överraskar en turturduva. Hennes klänning följer höstmodet som tycks återspegla gärdena och tegarnas färger. Gåskackel i soldiset.

Stundom är musik kongenial med landskapet. Idag var Josefine Cronholm och albumet Songs of the falling feather  själsligt besläktad med havet vid Krossholmen.

Vindbyarna svalkade mot kinden. Jag vevade sakta in horisontlinjen.

 

Ett tungt regn föll innan skymningen. September blev återigen ett kompakt vattenmörker och i detta ohjälpliga dunkel läser jag om Mario Vargas Llosas senaste roman, Keltens dröm (2011). Göteborgs- Postens Johan Dahlbäck skriver på Kultursidorna att romanen är ”hypnotiskt medryckande”, medan Mikael Timm i radions Kulturnytt hävdar att den är ”politiskt korrekt men lider svårt av litterär reumatism.”

Vid Brudarebacken, tidigare idag, såg jag höstens första fjällvråk. Dessutom glimmade ännu en gång en svarthakad buskskvätta. Sannolikt samma fågel som dröjt sig kvar sedan den 19 september.

Adele och albumet 19 genomströmmar nu örat.

Årets tema för Göteborgs internationella konstbiennal är Pandemonium – Art in a Time of Creativity Fever. Enligt informationshäftet som jag läser är titeln inspirerad av John Miltons klassiska 1600-talsepos Paradise Lost. Biennalen pulserar av spännande frågor, exempelvis:

”Vilken form av kreativitet, idéer och konst föds ur de stora förändringar vi idag ser i vårt samhälle?”

Tidigare idag stötte jag ihop med en svarthakad buskskvätta vid Brudarebacken. Av någon besynnerlig anledning funderar jag sen dess på ett rostrött äpple i en mörkbrun flätkorg.

Nu är det strax midnatt och jag lyssnar på Ane Brun och albumet A temporary dive. 

Idag upptäckte jag en svart rödstjärt alldeles intill vårt hus. Stod i köket när ett par milda ögon tittade på mig. Blev som förstenad innan jag förstod att jag var dold i trädgårdens spegelbild i fönsterrutan.

Nu, strax innan midnatt, sällskapar Amoz Oz och Lantliga scener (2009) med Esbjörn Svensson trio och albumet Strange place for snow.