I Göteborgs-Posten skriver den utmärkte kulturskribenten Torgny Nordin om den lilla skedsnäppans nedstämmande öde.

Efter genomläsningen av Nordins ömma och angelägna rader, stökade vi undan frukosten medan de mörka regnskyarna rörde sig snabbt och oroligt över landskapet. Och mellan molntussarna irrade silversmygaren. Dikten ”Fjärilen” ur Trappan (1964) av Werner Aspenström beskriver stunden.

”Fladdrighetens stil är illa ansedd

– men fjärilen använder den.

 

Stockholm är en stadig stad,

byggd av tegel och järnbalkar.

 

Du går på gatan. Den börjar gunga.

Du träffas av underliga vindkast.

 

Vem bär på sin rygg

dessa vacklande stenhögar, denna jord?

 

En fjäril, som i sin illa ansedda stil

irrar i rymden omkring?”

Den gångna augustinatten var sömnlös. Tre böcker höll mig sällskap – Skuggor och speglingar (1994, Lotta Olsson), Orakelnatten (2003, Paul Auster) och Glädjen (1997, Kjell Espmark).

Så småningom blev det tidig eftermiddag. Jag stökade i köket och lyssnade på sommarprataren Owe Wikström, en gång i tiden min handledare och mentor när jag skrev C-uppsats i religionspsykologi vid Umeå universitet.

Efter programmet besökte en vinbärsfuks vår trädgård.

Tiden stod stilla.

Idag, intill Långholmen, var hösten nära. Det var tistelfjärilen, likt ett blossande oktoberlöv, som rörde sig över landskapet.

Efteråt, under den tidiga kvällen, sökte jag i bokhyllan efter en dikt av den japanske poeten Ki no Tomonori.

”Vems öga vävs den

för? – den röda brokaden

av lönnlöv, vilken

på sluttningen av Saho

höstens dimmor fördunkla.”

Solen hade överraskat honom. Vaxet smälte och han störtade i havet. Puktörneblåvingens latinska namn, Polyommatus icarus, väcker den dramatiska och tragiska berättelsen om Ikaros till liv.

Vi däremot, besökte ännu en gång ön Hyppeln. Vitt ljus, segelbåtar, tärnor, fjärilar och glass som raskt blev flytande och rann ned i sanden.

Intet öga var torrt.

Regnet anföll mig i ryggen. Jag flydde in i redskapsboden och blev stående mellan gräsklipparen och en badboll föreställande Nicke Nyfiken.

Men trots att jag befann mig tryggt inne i den stabila byggnaden, vällde en plötslig skräck upp inom mig, att vilken sekund som helst, skulle det falla grodor igenom takpannorna.

Under den sena kvällen lyssnade jag på albumet Magnolia av Aimee Mann.

Vi befann oss på ön Hyppeln när ett troll plötsligt svingade sig upp ur berget. Som tur var förstod vi ganska snabbt att det var en nattskärra som överraskat och förvillat oss.

Storögt betraktade vi fågelns paljetter. Dessa var näppeligen bjärta och ystra som påfågelns, men likväl ypperlig haute couture likt sånglärkan eller ejderhonan.

Hela eftermiddagen flimrade hettan över ön. Trots det, följde vi bland annat en kamgräsfjäril i spåren, upptäckte mindre blåvinge, silversmygare, sexfläckig bastardsvärmare och makaonfjäril.

Efter midnatt lägger jag Rilkes ”Sonetterna till Orfeus” (1922) åt sidan. Dock ville hjärtat och handen dröja kvar vid det röda omslaget.

Därefter, några steg ut i mörkret. Och i sällskap med albumet Go av Jónsi log jag mot den lilla himlakropp som kretsar runt vår planet.

”Blott den som lyran fått bära

i skuggornas värld

får ge deras eviga ära

lovprisets gärd.

Blott den med skuggor i lag

vallmo fått äta

kan svaga tonens behag

aldrig förgäta.

Spegeln i dammen har sparat

oron och ron:

Minns då dess bild.

Först i det dubbla varat

blir rösternas ton

evig och mild.”

Under den gångna natten besöktes jag av ett dagsljusminne – blådjup himmel och klen vind i den yviga örtagården. Därefter ett hejdlöst flöde av färger, prålig baluns i blåviolett, orange och silver bestrålade och förtrollade ögat med namn som alkonblåvinge, puktörneblåvinge, ängsblåvinge, silverstreckad pärlemorfjäril, vitfläckig guldvinge och skogsnätfjäril.

Antecknade, skrev varsamt ned en fråga: Var skall minnet leta när fjärilen gått förlorad ur ögats lins?

Slåttergräsfjärilen blickade ängsligt mot himlen. Hon är, får vi upplysning om, bräcklig och vek för kalla somrar. Och därför irrar hon hit och dit, orolig och allvarligt bekymrad för varje strimma sol som försvinner bakom regntunga moln.

Vi, äldsta sonen och jag, var idag på fjärilsexpedition i området där vi bor. Förutom slåttergräsfjäril stötte vi på tosteblåvinge, påfågelöga, amiral, rapsfjäril, nässelfjäril, mindre tåtelsmygare, ängssmygare, luktgräsfjäril och sandgräsfjäril.

En flämtande orange punkt landade framför mig. Det omedelbara svaret dröjde. Jag trevade och sökte i fjärilsboken, så småningom träffade jag på silversmygaren.

Fjärilen med det livfulla och medryckande namnet är enligt litteraturen ovanlig och ses nästan aldrig före mitten av juli. Men idag, som i en fabel strax före Kronprinsessans födelsedag, besökte hon vår trädgård och det var första gången för mig.

Intill bergets torra sluttning vädrades små brunvioletta kläder. Det var den mindre blåvingen, rusig av juliluft som skimrade förbi.

Under kvällen läser jag ur ”Aftonland” (1953) av Pär Lagerkvist.

”Som molnen,

som fjärilen,

som den lätta andningen på en spegel –

Tillfällig,

föränderlig,

borta på en liten stund.

O herre över alla himlar, alla världar, alla öden,

vad har du menat med mig?”

Det är cirka 50 mil mellan Göteborg och Stockholm. Medan avståndet Karlstad och Oslo endast är 23 mil. Jag undrar hur lång sträckan var till den sexfläckiga bastardsvärmare  som kopplade av framför mig vid skjutfältet på Björkö idag?

Tydligen utsöndrar bastardsvärmare vätecyanid. Så en avståndstabell borde vara livsnödvändigt att ha till hands?