Idag är Czesław Miłosz ett räcke att hålla fast vid i den starka blåsten.

”Detta var ängen vid floden, frodig, strax före slåttern,

en oförvitlig junisolig dag.

Hela livet hade jag sökt den, jag fann den, kände igen den:

här växte gräset, blommorna, som barnet en gång kände.

Genom halvslutna ögonlock slukade jag ljuset.

Och doften tog tag i mig, allt vetande höll upp.

Plötsligt märkte jag hur jag försvann och grät av lycka.”

Vem befinner sig på läsidan när dagen blåser som vore det november? Vem rör sig försynt och lågmält inuti vattenspeglingens mörka och ljusa tidsflöden? Vem besöker stillhetens hav under stjärnlösa nätter? Vem släcker törsten från låga regnmoln?

Vad kommer jag att minnas av tisdagen den 17 maj?

Jag vill fråga igen.

Mitt på gatan står en trana. Samtidigt som den verkliga fågeln lyfter sitt huvud mot den overkliga händelsen letar jag nervöst efter kameran i ryggsäcken. Men just då, med avsikt, stannar rörelsen i luften. Att fotografera det unika ögonblicket vore enkelt, tänker jag. Att låta bli är däremot svårt.

Idag, under morgonen, fantiserade jag att molnen gick lågt och snabbt över landskapet. Det var kallt och utanför bilrutan hjälpte en gnistrande skepnad att komma ihåg något som jag trodde var förlorat.

Vad skall det bli av mig nu?

Äter frukost sittande i körsbärsblom på marken. Efter måltiden vacklar jag, osmidig och klumpig, bort till vägen och genast när steget når den svarta asfalten börjar albumet Satan i gatan av Veronica Maggio snurra i mig. Jag lutar huvudet mot fredagen, den starka smaken av liv blåser tvärsigenom gomseglet.

Två ringtrastar halkar efter. Några skedänder tecknar ned ett glittrande minne. Under hela dagen plockar jag sedan bort kronblad från mina axlar.

 

I det svaga gryningsljuset virvlar ett oönskat snöfall på den ovälkomna jättelokan. Det är vindstilla, men den resliga växten rör sig sakta ändå. Och stående tätt intill örtens underliga kroppsbyggnad besöks jag av ett minne.

Bilden berättar om hur jag för några år sedan blev vittne till när en grupp biologer med sparkar och slag förstörde ett bestånd jätteloka. Och på samma gång som de skövlade växten med rot och allt utropades insikten om dess hot mot den biologiska mångfalden.

Högljudd och gul böjer nu ärlan gräset, och svaret på vad vi håller kärt och älskat, förhatligt och motbjudande lyser med stark ton längs raden av de ömtåliga men betydelsefulla frågorna: Vad är skillnaden mellan den naturligt skapande naturen och den av människan skapade naturen? Vart går enfaldens gräns när vi försöker upprätthålla och försvara det genuina?

Under vargtimmen föll ett stilla regn. En rödhake porlade i mörkret. Jag stod i verandan och lyssnade, fastän de yttre ljuden hamrade livfullt hörde jag hur mitt hjärta slog intensivt. Och medan jag gav den uppåtgående pulsen ro med hjälp av handens insida, tänkte jag på den franske konstnären Christian Boltanski och hans Les archives de coeur (Hjärtats arkiv).

Björn Larsson, adjunkt vid Kungliga Konsthögskolan, skriver om Hjärtats arkiv.

”I verket spelas besökarnas hjärtljud in och inlemmas i den ljudbank av hjärtljud som konstnären, med start i Stockholm, upprättar och som ska få sin egen hemvist på en ö i Japan som hör till konstcentret Benesse Art Naoshima. Om allt går väl kommer verket till slut att bestå av miljoner hjärtljud.”

Jag hörde hur mitt hjärta arbetade. Ibland misstänker jag, endera dagen i en avlägsen framtid, att den flyger bort mot sitt eviga vinterkvarter som ligger på en ö i den Japanska sjön.

Minnet idisslar den försvunna dagen. Ett glatt ansikte vände sig mot solen. Den första buskskvättan hade nått fram, ännu pärlad av dagg. Och bakom ett klipputsprång den svarta rödstjärten, darrade av salighet som om den nyss befriats ur en ljusfattig butelj.

Därefter, på marken intill redskapsboden vilade en godnattfjäril. Hågkomstens pappa och den äldste sonen knäböjde vid de gråspräckliga vingarna, nuddade varsamt de förunderliga antennerna som navigerar i främmande och osannolika världar.

Varför blev vi kvar här?

Jag står vid spisen och steker fisk. Det är den vita tisdagen i stilla veckan och brokiga fjädrar i björkriset hjälper oss att komma ihåg Palmsöndagen, intåget till den heliga staden.

Under tiden som jag vänder havsfisken i smöret sjunger Frida Öhrn och Bo Sundström ”Som ett blommande mandelträd” ur det fantastiska albumet Den lyckliges väg. Jag sluter ögonen och småsjunger med i musiken. Just då, av någon outgrundlig anledning, börjar jag tänka på skådespelerskan Lili Taylor.

Första gången jag såg hennes förtrollande närvaro var i Arizona Dream av Emir Kusturica. Men det var i TV-serien Six Feet Under som hon gick fullkomligt lös på mina känslor. Vad är det hos henne som fascinerar mig så starkt? Författaren och konstkännaren John Berger ger råd till min lidelse i boken ”Fickor av motstånd” (2002).

”Ansikte. Vad konstnären än söker är det alltid ansiktet han är ute efter. Allt sökande, allt det man förlorar och återfinner på nytt, handlar om detta, eller hur? Vad betyder då detta ”ansikte”? Konstnären vill att ansiktet möter hans blick. Han letar efter ansiktets uttryck, ett bräckligt tecken på dess inre liv. Och detta gäller alldeles oavsett om det är ett körsbär eller ett cykelhjul han målar, en blå rektangel, ett köttstycke, en flod, en buske, en kulle eller sin egen bild i spegeln.”

Lili Taylor möter min blick på filmduken. Hon är förväntansfull och gåtfull av det slag som hör barndomen till då vi alla lyssnade på livets hemligheter. Frågorna kapslade vi sedan in djupt i oss själva.

Så när slutet i Six Feet Under rullades upp blev jag tårögd. Men just nu, i detta ögonblick, ljuder en röst som om den återvänt upp ur ett ljust sommarvatten. Det är årets första lövsångare. Jag ler och nynnar med.

Till vem skall vi springa med våra drömmar?

Dimman faller genom träden, droppar mot marken. Jag vilar örat mot den strålande Laura Marlings röst och känner citronfjärilar i magen när jag lyssnar till hennes album I Speak Because I Can.

På de öppna fälten plöjer nu trast, mås och trut efter ”den nedre bonden” för att citera Harry Martinson i dikten Daggmasken (ur Passad 1945).

”Vem vördar daggmasken,

odlaren djupt under gräsen i jordens mull.

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull,

stum av mull och blind.

 

Han är den undre, den nedre bonden

där åkrarna klädas till skörd.

Vem vördar honom,

den djupe, den lugne odlaren,

den evige grå lille bonden i jordens mull.”

Vilket kemikaliskt ”odjur” lever i våra barns kroppar? Frågan gör mig rädd efter Stefan Jarls angelägna film Underkastelsen (2010) som visades i SVT1 igår. Efteråt, när de ohyggliga konsekvenserna ur dokumentären stannat kvar i minnet, blev jag nedstämd och bedrövad.

Det klassiska ordstävet ”kunskap är makt” är präglat av Francis Bacon och aforismen har många nyanser, en av dessa hämtar jag ur ”Vetenskapen och förnuftet” (1986) av Georg Henrik von Wright.

”Man kunde säga, att det finns två principiellt olika sätt att uppfatta förhållandet mellan människan och naturen. Det ena är att i naturen se den större helhet, som människan hör hemma i och efter vars överordnande principer hon äger att rätta sitt liv. Det andra är att uppfatta naturen som ett motstånd, som människan måste övervinna – antingen så att hon värjer sig mot dess intrång (stormar, översvämningar, vilda djur) eller tämjer den till underkastelse (boskapsskötsel, jordbruk, teknik).”

Har vi då tämjt naturen till underkastelse med hjälp av kemikalieindustrins cyniska obetänksamhet? Eller har människorna inom den branschen släppt löst ett monster som äventyrar hela vår planets existens?

I söndags drömde jag att en fågel flög in och medan den kretsade genom sovrummet lyste den som en eldkula samtidigt som ljuvliga toner hördes från dess strupe. Utanför fönstret var himlen becksvart trots att både sol, måne och stjärnor flammade intensivt. Jag var skräckslagen.

Vid Helenedal ser jag idag årets första ringtrast. Tidpunkten då halvmånen vänder mot jordytan är inne. Och lika mjuk som regnet är sälgens knoppar. Jag är förtjust.

Örat och hjärtat omfattar både musik av Everything But The Girl och citat av Shakespeare denna gråsolkiga tisdag.

”Dikt är som gummi, sipprar trögt och sakta

Ur trät som föder den.”

Under morgonen, på väg till arbetet, såg och hörde jag starar och gråsparvar sitta och kvittra tillsammans på en telefonledning, esperanto?