Knackar frosten ur skorna och under tiden som fötterna vaknar, glider en pilgrimsfalk, ännu rödflammig av morgonsolen, in över Sandvik. Omedelbart, och oväntat öppnas dörren till några rader ur ”Marskland” (1969), av den irländske poeten Seamus Heaney.

”Vi har ingen prärie

som kan skiva en mäktig sol om kvällen-

överallt där ögat får vika

för den inkräktande horisonten,

lockas det av tjärnens

cyklopöga. Vårt oinhägnade land

är ett kärr där jordskorpan spricker

inför solens anblick.”

En dinosaurie hade gått förbi vårt hus. Så när vi, min äldste son och jag, gemensamt utforskade spåren i snön föreslog jag en stegosaurie. Senare under dagen placerar jag bokstäver om vårt möte med jätteödlan. Lyssnar tålmodigt efter toner och språkligt omfång. Känslor omsatta i ord.

Tar en rask promenad under lunchen. En rödhake korsar min väg. Vitfåglar i luften, grå trastar i träden. Därefter in i värmen, en kopp kaffe, några samtal med kollegor. Sedan iväg till lektion, föreläser om utilitarismen och Immanuel Kants pliktetik. Nu i retur till arbetsdatorn, lyssnar på vetenskapsradion som talar om stressande gängliv för korparna. Läser den bifogade artikeln och längtar hem. Strax sportlov.

Undrar om det var en gigantspinosaurus som besökte Sandvik?

Alla barn har hemliga ställen. Min plats var en högrest ek som stod vid vår ladugård. Jag minns det levande trädets stammar, den stora hornkronan där sommarens cumulusmoln rusade förbi. Vandrande på denna jättes axlar, upptäckte jag stigar och stråk, utmarker som endast nötväckan och trädkryparen kände till.

Nu stående vid en annan ek. Doft av bark, förmultnade löv, solgläntor tätnar och försvinner, och inuti en mörk grenbrunn rasslar en kattuggla. Undrar hur många generationer som bebott denna urgröpning? Eken är, inbillar jag mig, en vrå av åldrat ljus, den nedtecknar besynnerliga krumelurer om vår gåtfulla existens.

Fångad vid arbetsdatorn. Morgonljuset dröjer. Bredvid mig sitter Joni Mitchell och sjunger Both Sides Now. Plötsligt övermannas jag av en stark känsla av hemkomst. Trevar efter betydelsen. Långsamt kliver hembygden fram ur minnets skrymsle. Konturer av en blyg sjuåring med röd skolväska möter mig på en grusväg. Maskrosorna blommar vid dikesrenen, en trast sjunger och spelkorten smattrar mot cykelns ekrar. Vad händer inom oss när vi oväntat möter oss själva från en annan tid? Hur mycket kan vi förändras och fortfarande vara densamma? Den skotske filosofen David Hume skriver om företeelsen.

”För min del när jag går djupast in i det som jag kallar mig själv, så snubblar jag alltid på en eller annan förnimmelse, av värme eller kyla, ljus eller skugga, kärlek eller hat, smärta eller njutning. Jag kan aldrig fånga mig själv utan någon förnimmelse och kan aldrig iaktta någonting annat än förnimmelsen.”

Jag håller inte med Hume. Det förblivande jaget – som längtar hem – finns där hela tiden, det lämnar oss aldrig, i synnerhet gråa februaridagar utan nyanser.

Talgoxen sjunger med grön röst mot den grå januaridagen. Samtidigt genomströmmas jag i hörlurarna av Hope There’s Someone av Antony and The Johnsons. Det speciella musikaliska mötet ackompanjeras sedan av Katarina Frostensons dikt ”Tal ur en månad” (2009).

”Underlig, gudomligt tom, bara underlig

i sinnet, sinne sinne sinne. Yrsnö, snöbär.

Röda klockor slår i tysthet. Man kan genomströmmas

denna månad, ingen frågar efter stora mening. Mörker

här, och det går över.”

Helios den medlidsamma låter vänta på sig. Mot en omtöcknad morgonhimmel yr en pilgrimsfalk och den nordatlantiska oscillationen smyger mellan husen. Jag blickar ut över fiskhamnen och tänker på Paul Ricœur. Under gårdagens afton klev jag in i hans värld.  I boken ”Minne, historia, glömska” (2000) riggar Ricœur vad han själv omtalar som sin ”tremastade farkost” där han vill nå en förståelse om förmågan att kunna minnas. Vad är det som blir ihågkommet? Vem är det som minns?

”Jag är alltjämt oroad av anblicken av alltför mycket minne på det ena hållet och alltför mycket glömska på det andra, för att inte tala om inflytande från allmänna minneshögtider och missbruk av minne och av glömska. Idén om en det rättmättiga minnets politik är följaktligen ett av mina teman på samhällsområdet”.

Minnets politik, vad innebär det till exempel inom det ornitologiska verksamhetsfältet? Någon begåvad och uthållig författare borde skriva dess idéhistoria. Kanske har det redan genomförts?

Vi, min äldste son och jag, hade nätt och jämnt anlänt till fiskhamnen då en havsörn plötsligt spred panik hos allt levande. Måste den som injagar fruktan också tänka skräcktankar? Med darriga ben förflyttade vi oss sedan till Klippan. Den vackra mandarinanden hade nu fått sällskap av sin tvillingsyster. Lekte de olika som barn?

Lyssnar på P1-Morgon där Jan-Erik Wahlund, docent i rymdfysik, meddelar att den amerikanska rymdfarkosten Voyager 1 nu anlänt till den yttre delen av vårt solsystem. Att försöka höra på en spännande pratstund på radion samtidigt som man kör bil innebär att resan blir vinglig och obeslutsam. Och när jag i samma stund börja tänka på astronomen Peter Nilsson ger andra trafikanter besked om att jag borde köra åt sidan och stanna.

Att recensera Nilssons böcker känns överflödigt men titlar som gett mig fina läsupplevelser är ”Himlavalvets sällsamheter” (1977), ”Stjärnvägar” (1991), ”Rymdljus” (1992), ”Solvindar” (1993), ”Rymdväktaren” (1995), ”Nyaga” (1996) och ”Ljuden från kosmos” (2000, Postum).

Besöker sedan fiskhamnen. Grå och svarta fjädergestalter vilar mot den bräckliga isen. Och med en tankens hastighet av närmare 17 kilometer i sekunden lämnar jag måsfåglarnas planetsystem.

En dvärgsparv besökte ett fågelbord vid Knaften som ligger i Lycksele lappmark. Året var 1899 och skogsbonden Karl Pettersson var 42 år. Gift och två barn. Som ett resultat av en händelse 1880 var Karl enögd och besvärlig mot alla som gagnade brännvin. Han ville aldrig tala om den dramatiska tilldragelsen som förändrade honom, den sanna orsaken följde honom i graven.

På sin fritid tittade Karl på fåglar. En syssla som fyllde hans breda axlar med ömhet och vänlighet. Sålunda, den 5 december 1899, hälsade en dvärgsparv på i den lilla byn. Upptäckten blev ordentligt dokumenterat med tillförlitliga blyertsteckningar av Karl Pettersson.

Mer än hundra år senare, närmare bestämt den 5 december 2010, sker ett mirakel vid Eklanda i Mölndal. Vid en direkt jämförelse av Petterssons illustrationer kan vi konstatera att det är samma fågel. Det råder ingen tvekan. Den lille sparven vid Knaften har återvänt från glömskans händelsehorisont.

Flitens spade vattengräver.

Ser jag dig då försvinna,

från din ankarplats,

medelmåttig på ryggsim,

trängs inte i vassen i sjömanskostym.

Första gången jag publicerar en dikt offentligt. Som tur är finns Sopranos (SVT2 23:10) för personer med makaonfjärilar i magen.

Christer: Ha den äran!

Fält: Vad menar du?

Christer: Man får väl säga grattis till två förträffliga upptäckter under det gångna året vid fiskhamnen?

Fält: Självklart – Tack!

Christer: Så nästa år blir det amerikansk gråtrut?

Fält: Självklart – Tack!

Christer: Vad menar du?

Fält: Ha den äran!

Christer: Om vänskap funnes vore vi vänner.

Vad gör årets vinnare av Kasper Salin-priset med sin betraktare? Om det kan forsärlan ge besked. Hon umgås nämligen med Ryaverket på Hisingen. Så angående forsärlans val av högtidsdräkt, en skimrande påfågelklänning, kan vi knappast ha något emot.