Nattluften är varm. Ljuset honungslent. Tänker på några rader ur ”Enkelriktad gata” (1928) av Walter Benjamin.

”Om inspirationen uteblir, så fyll ut tiden med att kopiera det skrivna. Under tiden vaknar intuitionen.”

Tidigare idag såg jag en bivråk på väg söderut. Jag betraktade honom underifrån. Vingrelingen gungade mot eftermiddagsbrisen.

Återvänd igen, min vän.

Varje dag, vid sex på morgonen, väcks jag av barn inne i huset och i trädgården. Vällingflaskor och mild fullkornsgröt samsas med insekter och daggmask. Pappa och mamma människa, pappa och mamma kråka, rödstjärt, sädesärla och lövsångare känner inte till någon rastplats, viloläger för ben eller rygg.

Ur skorstenen fladdrar en stund Jan Johanssons Jazz på svenska.

Jag längtar redan till hösten.

Det är måndag och sommaren är kallare än hösten. Jag lyssnar på albumet Chet Baker Sings när jag kliver ut i trädgården med en död humla i handen. För en liten stund sedan låg den på köksbordet och ingenting på den välbehållna kroppen avslöjade vad som orsakat dess bortgång.

Strax därpå begraver jag den lilla varelsen under vinbärsbusken. Därefter, på väg tillbaka till huset, sveper blicken över gräsmattan. Tusensköna i tusentals lyser mot förmiddagshimlen. Om en stund skall handgräsklipparen ödelägga den vita dikten. I samma ögonblick snubblar en mindre blåvinge, förmodar jag, och trasslar in sig i de ljusa bokstäverna.

Jag känner oro och tvekan inför arbetsuppgiften.

Vid Skandiahamnen brådskar den svarta rödstjärten genom stängslets vindling. Ett möte med den rastlösa gestalten lämnar alltid tvivel om händelsen ägt rum. Jag tänker genast på några rader av Paul Valéry.

”Människan slungar mot framtiden en pil, som är

fastbunden vid en lina. Den fastnar i en bild, och

hon halar sig fram mot detta föremål.”

Iklädd varm tröja sitter jag på farstukvisten och lyssnar på Sinatra at the Sands. Alla som känner mig vet att jag är en hänförd beundrare av Frank Sinatras musik. Frid över hans minne.

Om en liten stund, samtidigt som ”You make me feel so young” sveper genom träden läser jag ur ”Molnens idéhistoria” (2001) av Richard Hamblyn.

”För Goethe hade identifieringen och namngivandet av molnen gjort så att människan hade fått en helt annan syn på himlens natur. Molnen hade fått fäste i det vetenskapliga medvetandet, och därifrån skulle de kunna sträcka sig vidare till de andlighetens domäner som nämns i sista raden av ”Nimbus”. Storheten i Howards klassificering låg enligt Goethe i det faktum att den tog hänsyn till molnbildningens materiella krafter samtidigt som den gav fritt spelrum åt poesins immateriella lyhördhet.”

Nimbus

”Men vad sig tornat högt i bländvit prakt, må åter drags ner av jordens makt, må brusa ut i åskans raseri, som härar tumla fram och dra förbi!

Se jordens lott, att ge och lida kval! Dock lyft er blick med bilden! Allt vårt tal går nedåt, ty det skildrar blott: men fri vill anden uppåt där städs förbli.”

Där syrenen skuggar läser jag Goethe.

”Jag vet att intet tillhör mig
utom tanken som oberörd
får flöda fram ur själen,
och varje levande ögonblick
ett givmilt öde låter mig
få njuta i mitt inre.”

Där syrenen inte skuggar rastar en makaonfjäril. Som en lykta mot gråberget skänker hon färdljus åt småspoven som redan höstflyttar över vår trädgård.

Ett givmilt öde.