Där syrenen skuggar läser jag Goethe.

”Jag vet att intet tillhör mig
utom tanken som oberörd
får flöda fram ur själen,
och varje levande ögonblick
ett givmilt öde låter mig
få njuta i mitt inre.”

Där syrenen inte skuggar rastar en makaonfjäril. Som en lykta mot gråberget skänker hon färdljus åt småspoven som redan höstflyttar över vår trädgård.

Ett givmilt öde.