En randig katt spetsade öronen. Dold i rhododendron larmade en näbbklinga samtidigt som ett 20-tal amiraler gladde sig obekymrat åt våra päron.

True blood säsongsstartar.

Åska över Sandvik. Mörkt som vore det natt. Trots det, kan jag se några grå flugsnappare och en ensam rödstjärt, göra besök i vår trädgård.

Så ett ögonblick av ljus, en mindre guldvinges närvaro intill rönnbären. Sommaren blir, för en kort stund, återfunnen och vågigt orange vid de röda frukterna. Sedan, utan tvekan, faller den in i diktens svall och är borta.

Vi krattade därefter gula och bruna löv ur gräsmattan.

Idag är det en månad sedan man hittade Amy Winehouse död i sin lägenhet i norra London. Denna stilla kväll lyssnar jag på hennes album, Frank och Back to black.

När titlar som ”Love is a losing game, Tears dry on their own, You sent me flying, There is no greater love” och ”Back to black” fyller rummet tänker jag samtidigt på den argentinske poeten Juan Gelman.

”Hoppet går ofta om intet

aldrig den djupa sorgen

därför tror somliga att känd sorg är bättre

än okänd sorg som väntar

de tror att hoppet är en skenbild

de är förvillade av sorg.”

Dvärgmåsen var genomvåt av solljus. Jag stod i skuggan, på läsidan vid älven, när den vackra fågeln slog sig ned alldeles intill.

Senare, när jag stod i kvällningen, på läsidan i vår trädgård, genomströmmade Radka Toneff mig med albumet Fairytales.

Lyssnar på Bill Charlap trio och albumet Somewhere medan en ung rödhake, i trädgården, kvickflyger som en mörk spinnare i höstvatten. För någon dag sedan landade han på min axel, och jag förnimmer alltjämt tyngden av hans hjärtslag.

Vem i kretsen av rödhakar tror på sådan berättelse?

Ny information från Hans Larsson. Enligt honom, är det samma fågel som sågs måndagen den 8 augusti samt söndagen den 14 augusti. Han skriver i mail:

”Visst är det en kaspisk! Och jag är utifrån era bilder övertygad om att det är samma fågel på samtliga foton! Bland (yngre) trutar är det mycket sällsynt att man hittar två identiska individer. Enstaka detaljer kan vara lika, men man hittar som regel unika kombinationer av mönster som blir som fingeravtryck. Hos er cach syns t ex en ganska speciell snirklig teckning på inre större täckare som är ganska lätta att jämföra. Vidare så är tertialtopparna identiska och man ser att det vid första fototillfället saknas flera fjädrar som nu är på god väg, helt enligt tidsschemat.

Jag har klippt ihop era bilder och markerat likheterna samt den pågående ruggningen. Ska man ge sig in mer i sannolikhet så får man med tanke på artens sällsynthet i Gbg anta att chansen borde vara mikroskopisk att två fåglar med samma utseende ska ses inom loppet av en vecka.”

Under söndagen den 14 augusti upptäckte Stefan Svanberg en kaspisk trut vid Göteborgs fiskhamn. En vecka tidigare, måndagen den 8 augusti, vid samma lokal påträffade jag en individ som också visade upp goda karaktärer för kaspisk trut.

Dock rådde, vid den aktuella tidpunkten, en viss osäkerhet, tvivel om bestämningen. Av den orsaken postade jag några bilder till Hans Larsson, sakkunnig inom familjen måsar och trutar, därtill RK ledamot.

Så igår, måndagen den 15 augusti, fick jag äntligen svar från honom – det var en kaspisk trut, ”en fin” till på köpet. Det betyder att två kaspiska trutar besökt fiskhamnen, en unik händelse för vårt rapportområde.

Fiskhamnen ångade av väta. En kaspisk trut steg fram ur skyfallet. Vid den mörka älven gav en dvärgmås ifrån sig ett vänligt ljus.

Det är augusti, måsfåglarnas tid i Göteborg.

I Göteborgs-Posten skriver den utmärkte kulturskribenten Torgny Nordin om den lilla skedsnäppans nedstämmande öde.

Efter genomläsningen av Nordins ömma och angelägna rader, stökade vi undan frukosten medan de mörka regnskyarna rörde sig snabbt och oroligt över landskapet. Och mellan molntussarna irrade silversmygaren. Dikten ”Fjärilen” ur Trappan (1964) av Werner Aspenström beskriver stunden.

”Fladdrighetens stil är illa ansedd

– men fjärilen använder den.

 

Stockholm är en stadig stad,

byggd av tegel och järnbalkar.

 

Du går på gatan. Den börjar gunga.

Du träffas av underliga vindkast.

 

Vem bär på sin rygg

dessa vacklande stenhögar, denna jord?

 

En fjäril, som i sin illa ansedda stil

irrar i rymden omkring?”

Den gångna augustinatten var sömnlös. Tre böcker höll mig sällskap – Skuggor och speglingar (1994, Lotta Olsson), Orakelnatten (2003, Paul Auster) och Glädjen (1997, Kjell Espmark).

Så småningom blev det tidig eftermiddag. Jag stökade i köket och lyssnade på sommarprataren Owe Wikström, en gång i tiden min handledare och mentor när jag skrev C-uppsats i religionspsykologi vid Umeå universitet.

Efter programmet besökte en vinbärsfuks vår trädgård.

Tiden stod stilla.