I gryningen svepte regnet in från havet. Vinden var frisk och sydlig – det var fågelvinden! Och den förde med sig gransångare, trastar, kungsfåglar, rödhakar, skratt- och fiskmåsar, ja Hisingen fylldes med ens av liv och euforiska fågelstämmor.

Surmulen och porös var emellertid fortfarande Karholmsdammens frusna vatten, den tjockskalliga isen vägrar alltså att ge sig, men timmarna äro räknade.

Under morgonen, vid Vadskärsudden i Torslandaviken, när regnet föll som intensivast från en kompaktgrå himmel, satt jag på huk och glodde en huggorm i ögonen. Förmodligen hade den nyss vaknat ur sin vinterdvala. Men det är inte alldeles säkert eftersom huggormen faktiskt kan komma fram redan i februari om vädret tillåter. Huggormen är förresten en kompetent simmare och kan även klättra i träd.

Huggorm, sannolikt en hane på grund av gråaktig grundfärg, Vadskärsudden i Torslandaviken.

Fågelvinden och regnet sveper in över Hisingens södra farvatten.